Alternativ verklighet: När Nintendo skapade sin värsta fiende

För en vecka sedan gick jag igenom ett alternativt scenario som potentiellt hade kunnat ge Microsoft en helt annan sits med Xbox One efter att Sony inlett generationen med Playstation 3 på ett väldigt skakigt vis. Men det finns naturligtvis många fler tillfällen där små enskilda beslut hade kunnat förändra allt. Så nu rullar vi vidare med ännu en ny Alternativ Verklighet.

Den här gången tänkte jag backa bandet rejält, ända till 16 bits-eran faktiskt. Där skedde nämligen något som fick enorma konsekvenser, där ett enda enskilt beslut återigen låg bakom allt. Nintendo höll nämligen stenhårt fast vid NES och regerade generation tre med järnhand. Sega hade visserligen hyggliga framgångar med sin starkare Master System, men det räckte liksom inte till. Dessutom kunde de inte matcha Mario, trots flera försök med egna maskotar.

Sega svarade på ganska precis samma sätt som Microsoft senare skulle göra med Xbox 360, nämligen genom att oväntat tidigt inleda en ny generation. Och att gå från 8 bitar till Mega Drives 16 bitar var en av de där grejerna jag aldrig kommer glömma. Jag kunde stå i leksaksaffärer och liksom bara titta på Castle of Illusion eller James Pond och tycka att grafiken hade peakat. Och... på ett sätt hade den väl kanske det, åtminstone när det gäller pixelgrafik, för 16 bits-eran fortsätter vara oändligt älskad.

Mega Drive kom över två år tidigare än Super Nintendo i både Japan och USA (ett och ett halvt års skillnad i Europa), och länge var generationer bara fem år - så det är nästan en halv generations skillnad. Det här märktes. Super Nintendo var mer kraftfull. Mega Drive hade visserligen vissa fördelar som gjorde att den ändå hängde med bra och dess snabbare CPU gjorde att många ofta upplevde att multiformatsversioner var smidigare till Mega Drive, och Sonic the Hedgehog sprang bokstavligt talat ifrån Nintendo. Dessutom var Sega inte lika kinkiga med censur, vilket gjorde Mega Drive till ett lite vuxnare och coolare format.

Det höll ett tag, men det stod ändå klart att Super Nintendo åt ikapp allt snabbare av Segas försprång. Det här tvingade Sega att leta alternativ... eller tvingade förresten, experiment och nya saker var det bästa Sega visste och runt ett år efter att Super Nintendo släppts lanserades Mega CD. En CD-tillsats till Mega Drive som öppnade för helt andra möjligheter. Den hade en mycket bättre processor (och kunde använda Mega Drive-CPU:n som reservkraft) och moderna effekter samt oändlig storlek tack vare CD-formatet.

Någon dunderhit blev den ej, men närmare 2,5 miljoner enheter såldes och den fick flera riktigt finas spel. Detta bidrog till att namnet Sega ändå förknippades med hög prestanda, framåttänkande och ännu mer coolhet. Idag betraktas denna typ av produkter som helt döda. Efter RAM-kitet till Nintendo 64 skulle det dröja ända till Playstation 4 Pro och Xbox One X innan det började släppas bättre prestanda i halvtid igen, och då handlar det om helt kompatibla konsoler utan exklusiva titlar.

Även om vi sällan fick se produkterna i väst, var Nintendo också ganska pigga på tillbehör som skulle anslutas till sin konsol för att förändra hårdvaran på olika sätt. Till exempel hade Famicom (japanska NES) en diskettstation, ett modem, Famicom 3D System och Famicom Network System. Och eftersom striden med Sega var hård (detta är det överlägset smutsigaste konsolkrig jag varit med om, Sega var inte kloka - något de älskades om möjligt ännu mer för), kunde de inte riskera att kännas bakåtsträvande och teknikfientliga... om har du inte redan anat vad som komma skall, kanske du som har några år på nacken börjar förstå vart det här är på väg?

Nintendo meddelade nämligen att de minsann också skulle släppa en CD-tillsats till Super Nintendo. Och den här skulle de utveckla tillsammans med Sony under ledning av Ken Kutaragi. Tillbehöret kallades Nintendo Playstation, och hann så långt att det finns färdiga och fungerande prototyper (minst två kända) samt spel - där ett var Secret of Mana.

Avtalet mellan de båda företagen var dock lite mer förmånligt gentemot Sony än Nintendo var bekväma med. Det sägs bland annat att Sony själva ville kunna ge ut spel till konsolen utan licensavgifter, samt att de som släppte spel till Nintendo Playstation även skulle betala Sony en licensavgift. Nintendo är ju såklart Nintendo och var redan då fyrkantiga och gjorde saker på sitt sätt, och under 1991 meddelades plötsligt att det inte blir någon Nintendo Playstation, utan de skulle göra en CD-tillsats med de tydligen mer fogliga Philips istället.

Ken Kutaragi ska ha blivit fullkomligt rasande och ett förödmjukat Sony (ett japanskt och mycket mindre företag för närmare 35 år sedan) bestämde sig i vrede för att gå vidare med enheten själva istället - och resten är historia. Sony är idag en veritabel gigant i spelvärlden och har spöat Nintendo i tre av sina fem senaste konsolgenerationer, samt har rekordet för den mest sålda konsolen någonsin. Precis som med Microsofts snedsteg efter Mattrick med fokus på få spelserier och Kinect, så var det egen idioti som lät en konkurrent kliva fram.

Så... lek med tanken att Nintendo agerat annorlunda och låtit bli att svika Sony, och släppa Nintendo Playstation. Det hade alltså varit en CD-tillsats. Segas motsvarighet sålde som sagt drygt två miljoner exemplar. Hur många hade denna kunnat nå? Kanske tre miljoner enheter, låt oss säga fyra till och med. Visst hade det kostat Nintendo lite kontroll, men det hade resulterat i att Sony inte hade släppt Playstation följande generation, eller åtminstone långt senare. Även vi inte vet hur kontraktet var skrivet, fanns definitivt en klausul som sade att Sony samtidigt som de samarbetade inte fick tävla mot Nintendo.

Hade Sony velat lansera en egen konsol efter Nintendo Playstation-generationen hade det såklart varit möjligt, men det hade varit flera år senare än det blev och det är inte säkert att de hade kunnat använda namnet Playstation. Det hade i sin tur betytt att Final Fantasy VII mest troligt hade varit ett Nintendo Playstation-spel, och om Square sedan hade lämnat Nintendo är högst oklart. Sega hade förmodligen varit ganska ensamma med sin Saturn ett år eller två eftersom Super Nintendo fått förlängd livstid, och den hade därmed troligen blivit mer poppis (kanske hade Square slagit sig ihop med dem istället?).

Var serier som Resident Evil, Tekken och annat till slut dykt upp får vi såklart aldrig veta, men hade Nintendo Playstation gått ur tiden hade vi antingen fått ett till samarbete eller en Nintendo- och en Sony-konsol som släppts ungefär samtidigt om samarbetet spruckit- Det hade i sin tur gjort att Sony inte fick det dryga året långa försprång (som Nintendo försökte kompensera för genom att lansera Virtual Boy) Playstation hade på Nintendo 64. Dessutom hade Nintendo då varit vana vid skivor och eventuellt struntat i kassetter.

En annan värld helt enkelt. Ett starkare Sega, ett Nintendo som inte aktivt hade skapat sin värste konkurrent, ett Sony som förmodligen inte alls hade varit lika mäktiga som de blev. Det var många företag som försökte lansera egna konsoler den här eran - Amiga CD32, Pippin, Jaguar, Neo Geo CD, CDI, 3DO - men ingen lyckades utom Sony som kom i rätt tid med rätt produkt (Saturn höll inte riktigt måttet och var svindyr, Nintendo kom över ett år för sent). Hur bra hade det gått om de kommit i en annan tid med en annan produkt? Jag säger inte att det nödvändigtvis hade gått lika dåligt som för andra elektronikjättar som Apple (Pippin), Panasonic (3DO), Philips (CDI) eller Microsoft (Xbox) - men jag tror definitivt inte att det hade gått ens i närheten av lika bra.

Min slutsats är alltså precis som med Xbox 360 versus Playstation 3, att det var Nintendo själva som klåpade till det och skapade sin värste fiende. Det beslut de fattade där och då 1991 kom att forma hela spelvärldens eftermäle, och hade de gått vidare som det var tänkt hade vi haft en marknad idag som överhuvudtaget inte ens hade påmint om den vi har idag. Kanske hade Sony funnits som konsoltillverkare, kanske hade det varit någon annan elektronikgigant som klivit fram istället. Kanske hade det fortfarande varit Sega och Nintendo som bråkade som bäst, och om inte Microsoft blivit vettskrämda av Sonys succé med Playstation tror jag inte heller att de någonsin bemödat sig med att göra Xbox. En annan värld. En alternativ verklighet.