Alvin och gänget

Djurtrender ändras ganska snabbt i animationens Hollywood. Råder det inte fiskepedemi (Hitta Nemo, Hajar som hajar) så är det pingvinfrossa (Happy Feet, Surf´s Up) eller så är det gnagartema som i Råttatouille och föremålet för denna recension; Alvin och gänget. Alvin och hans två sidekicks är ekorrar som råkar hamna hemma hos den misslyckade musikern Dave. Efter att Daves "Åhhh, ekorrar som kan prata"-chock har lagt sig så blir han varse att korrarna faktiskt är ganska söta, och ännu bättre, att de kan sjunga. Dampiga ekorrar med falsettröster är tydligen precis vad skivbolaget vill ha.

Dave förser ekorrtrion med låtar och över en natt så har Alvin och hans gäng blivit världsstjärnor med allt vad det innebär. För tittaren innebär Alvin och gänget först och främst att man måste vänja sig vid de extremt enerverande rösterna som ekorrarna har. Ni vet, Kalle Anka-effekt à la helium och hög hastighet. Och det blir ju inte bättre av att de ska sjunga i tid och otid heller. Det är lite som att Crazy Frog skulle filmatiseras. Men står man bara ut med rösterna och massa ekorre-ordskämt så är Alvin och gänget en ganska söt film under i alla fall den första halvtimmen. Och det är ju rätt skoj att se My Name Is Earl-skådisen i huvudrollen som Dave även om han inte passade speciellt bra.

Men nja, visst är jag inte den huvudsakliga målgruppen för filmen och visst är det så att barn säkert finner mycket av det roligt. Men jisses varför slösa tid på det här när man kan hyra en Pixar-rulle. Och sångnumren, sångnumren... Ett tag trodde jag att jag var med i utprovandet av nya sofistikerade tortyrmetoder.