American Gangster

Det är i 70-talets New York med afrofrisyrer och utsvängda brallor så långt ögat kan se som Ridley Scotts senaste film, American Gangster, tar sin början. En verklighetsbaserad historia om knarkkungen Frank Lucas som skapade sig ett enormt brottsimperium genom att köpa billigt knark från Asien och sen sälja det vidare i staterna med stor förtjänst.

Ekvationen kring de inblandande i filmen kan tyckas helt solklar och det är den också; Ridley Scott plus herrarna Russell Crowe/Denzel Washington är lika med storartat filmskapande. Svårare än så är det inte. För precis som väntat är det med fingertoppskänsla utöver det vanliga som Scott och manusförfattarna tar med oss i den sanna berättelsen om Frank Lucas och hur en polis (man skulle lite krasst kunna säga; den enda hederliga polisen) beslutar sig för att sätta dit honom till varje pris.

American Gangster är som en slags biografi över en människas uppgång och fall samtidigt som den är en spännande katt-och-råtta-lek som kommer tilltala även de som inte uppskattar de andra delarna av filmen (och då pratar jag förstås om de pratsamma/lugna/tänkvärda ögonblicken som egentligen utgör den största delen av filmen).

Man ska direkt ha klart för sig att American Gangster inte är någon ny Maffiabröder och att mängden våldsamheter inte alls är lika påtaglig som i Scorseses maffiaklassiker. American Gangster är mer en lågmäld berättelse där Scott bara stundtals låter oss äcklas av ett skitigt och kompromisslöst våld som aldrig är särskilt vackert, det är bara obehagligt, precis som det ska vara.

Washington spelar huvudrollen som Lucas med stor pondus och trovärdighet medan Russel Crowe trollbinder som polisen som gjort det till sin livsuppgift att sätta dit Lucas. Vem som vinner matchen i fråga om skådespeleri av dem båda? Svårt att säga, men jag lutar nästan åt Crowe som verkligen är fantastisk som Richie Roberts och i mitt tycke har han aldrig varit bättre.

Bland de negativa bitarna är det främst tempot som är filmens akilleshäl, för i filmens mittparti tappar man farten rejält bara för att sedan hämta upp sitt momentum igen genom att avsluta på ett lysande sätt. Jag är också lite besviken över att Josh Brolin (som i och med sin på tok för korta biroll visar att han är en av de bästa skådespelarna just nu) inte har mer speltid, men å andra sidan kan man inte få allt här i världen.

Helhetsintrycket är ändå mycket positivt. Det är spännande utan att för den skull bli nagelbitande, det är ständigt fascinerande och framförallt är det så filmtekniskt välgjort att man nästan får söka med förstoringsglas och lupp efter någonting att klaga över. American Gangster är en av fjolårets absolut bästa filmer, utan tvekan.

Detsamma kan sägas som DVD-utgåvan. Universal bjuder på en fullmatad 2-discare med en något svag bildkvalité (den känns lite väl mjuk och otroligt nog ser man små, små inslag av smuts i bilden. Inte imponerande) som dock kompenserar massvis av matigt extramaterial och ett riktigt bra ljud.