Jag älskar verkligen komedier som skickligt kombinerar latrinhumor, slapstick och one-liners. När filmskaparna låter det äckliga och förbjudna bli en konstart, och när det med stor finess skämtas om många tabun. Komedi är svårt, och då speciellt denna typ. Det kräver sina skådespelare kunna leverera de ofta bajsnödiga replikerna med rätt timing och precision så att de ändå blir underhållande och i bästa fall så roliga så att mjölken sprutar ur näsan på en. Det är inte heller någon barnlek att skriva en bra komedi, det kräver ett större mått intelligens än vad många tror. Bröderna Farrelly är exempel på filmskapare i modern tid som lyckats med konststycket att göra bra komedi av äckel och tabun.
Steve Rash gör det inte! American Pie: Band camp har absolut ingenting gemensamt med ovanstående text. Denna film är en hjärt- och hjärnlös ful svulst på den vackra komedikroppen. Filmen är ett praktexempel på hur långt och lågt man kan driva ett varumärke, som ju faktiskt American Pie har blivit. Allt baserat på den första filmen i serien som faktiskt hade vissa av nyss nämnda kvaliteter.
Det smärtar mig att överhuvudtaget skriva mer om Band Camp, men jag gör ett försök. Filmen kretsar kring de tre första filmernas karaktär Stifflers lillebror Matt, som likt sin bror älskar att göra vardagen miserabel för de i hans närhet han anser förtjänar detta. I sin jakt på tillfredställelse bär det sig inte bättre än att han till slut tvingas välja mellan att bli avstängd från skolan eller åka på sommarläger för skolans musiknördar, Band Camp, för att där lära sig värdet av samarbete. Matt väljer Band Camp. Väl där får vi möta collegefilmernas alla stereotyper, bland annat den smarte nörden, tjockisen, översittarna och de yppiga bimbobrudarna. Givetvis måste man på något sätt få det manliga könsorganet att fastna på något ställe även denna gång, så varför inte i ett blåsinstrument!?
Filmskaparna har i alla tafatta försök till skratt vräkt på med allt, och resultatet blir inget annat än en pinsam lågbudgetorgie i misslyckad äckel- och sexhumor framförd av katastrofalt regisserade unga, ständigt överspelande, skådespelare. Till skillnad från sina föregångare verkar skådespelarna, undantaget Eugene Levy, oförmögna att få ur sig replikerna på ett antingen roligt eller naturligt sätt.
Jag kan riktigt se och höra producenternas girighet när de försöker krama ur de sista dropparna av dollar ur denna pengakossa som heter American Pie. Men allt från idé till handling känns alltför krystat, och den orginalitet som faktiskt fanns i originalfilmen är som bortblåst. Det hela mynnar ut i någon slags American Pie goes Lilla Jönssonligan, som kommer upp i betyget två. Så högt endast tack vare att filmen faktiskt vid ett par tillfällen fick mig att spontant skratta till.