Anaconda

Filmen:
När Steven Spielberg gjorde Hajen förstod han att det som skrämmer mest är det som vi tvingas leva i ovisshet över. Det var därför han knappt visade hajen för oss innan slutet och istället koncentrerade sig på att visa konturer och annat som liksom antydde faran, men inte blev för uppenbar. Luis Llosa gör tvärtom i Anaconda och låter oss tittare se det gummiliknande fanskapet gång på gång - utan att skrämmas en endaste av dessa gånger trots att ormen till och med skriker (!) efter sina offer.

Då är det läskigare med Jon Voights hemska överspel komplett med sliskig hästsvans när han porträtterar skummisen Paul Sarone som man direkt förstår har någonting lurt på gång eftersom musiken som spelas när han syns i bild är sådär övertydlig och överdådig att det nästan blir komiskt. Han är en ormjägare som lurar sig ombord på en båt där ett TV-team uppehåller sig och har planer på att göra en dokumentär om en indianstam mitt i djupaste djungeln i Amazonas. Sarone har dock andra planer och tvingar med sig teamet på en farlig jakt efter världens största orm som han tänker fånga levande.

Om man nu lider av extrem ormskräck kan säkert Anaconda skrämma livet ur en, men alla som inte drabbas av knepiga tvångstankar att slänga sig ut genom fönstret för att rädda sig från ormarna man ser på TV kommer bara att fnysa och skratta åt den här creature featuren. Det blir för otroligt och för orealistiskt för att man överhuvudtaget ska känna sig skrämd över det som händer i filmen. Ormen slår sig genom golvplankor, letar sig in i hus, kryper upp efter skorstenar och tål så ohyggligt mycket stryk att det blir rent skrattretande efter ett tag - sen skriker den som sagt också. Det roligaste är att det till och med finns en "Voice of Anaconda" i eftertexterna. Snacka om glassjobb. "Här har du 5000 dollar, skrik som en orm nu!".

Men trots att skrämseln i Anaconda är ungefär lika hög som den i ett avsnitt av Glamour, så är det ändå underhållande till och från - bara man ser till att ta den för vad den är och inte förväntar sig något mästerverk. Regissören Llosa bjuder oss på några överraskande och förvånansvärt innovativa kameraåkningar och ser till att få med några snaskiga dödsscener medan skådespelarna mest går omkring och försöker göra någonting vettigt av karaktärerna de blivit tilldelade. Jennifer Lopez är överraskande nog den som känns mest naturlig i sin roll, men de andra har det värre. Eric Stoltz ligger medvetslös i princip hela filmen, Ice Cube ser ut att vara förberedd på gängkrig mitt i djungeln med sin konstant arga blick och Jonathan Hyde spelar en snobbig britt som trots att folk dör runtomkring dem inte drar sig för att spela lite golf på båtdäcket.

Anaconda är ett klassiskt exempel på en film som är så dålig att den faktiskt blir rätt bra och istället för att skrämma, så underhåller den okej för stunden. Det är hyfsat brutala dödsscener (den coolaste är när man ser allt genom en kameravinkel ur ormens mun), Jennifer Lopez monstruöst stora rumpa i några fina närbilder och ghettocoolingen Ice Cube som skriker "Bitch" till ormen innan han svingar en yxa mot den. En svag 6:a blir betyget.

Bilden:
Har du kollat Anaconda på DVD någongång? Då vet du ungefär hur bilden kommer att se ut även här. Det är visserligen lite bättre än bildkvalitén på de gamla DVD-släppen, men inte mycket bättre, tyvärr. Färgerna känns överlag alldeles för urvattnade och bleka, men blixtrar till under vissa ögonblick i djungeln där gröntonerna i bilden framträder på ett läckert sätt. Skärpan är okej och svärtan likaså, men i de mörka scenerna förekommer en del brus som stör helhetsintrycket.

Det som imponerar mest är dock djupet som ger bilden en fin tredimensionell känsla i många av scenerna. Synd bara att resten av bitarna inte håller samma klass. Filmen är kodad i MPEG-4 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som fångar upp djungelljuden på ett lysande sätt och använder sig av samtliga högtalare för att skapa en väldigt exotisk ljudbild i rummet. Det är mycket insektsljud, fågelkvitter och apor som ger ifrån sig ljud - dessa märks särskilt tydligt i de lite lugnare scenerna som får en härligt levande känsla. Dialogerna hörs klart och tydligt även i de lite mer intensiva ögonblicken som det finns gott om under filmens gång. Musiken som är tramsigt överdådig under många stunder har mixats bra ihop i ljudspåret och låter mastigt i högtalarna. Basen kunde dock ha fått jobba aningen mer för att skapa en riktigt stark känsla av närhet, men som helhet är ljudet mycket bra.

Extramaterialet:
Det enda extramaterialet som det bjuds på är ett gäng trailers på olika filmer. Inte bra.