Anacondas - The Hunt for the Blood Orchid

Det är ett känt faktum att de medverkande i olika filmer aldrig lär sig av varandra eller ser hur det har gått för andra i liknande filmer. Man behöver ju inte ha sett Stephen Kings Jyrkyrkogården alltför många gånger för att förstå att man inte ska väcka de döda till liv, hur mycket man än saknar personen ifråga. Likväl dröjer det inte många veckor innan man ser en ny film på samma tema där exakt samma misstag begås. Det fenomenet leder även till att det produceras en del uppföljare på samma tema, som i det här fallet med Anacondas. Jag menar, visst borde personerna i den här fristående uppföljaren ha lärt sig från 1997-års Anaconda att man som gröngöling när det gäller djungellivet inte ska bege sig ut i den tätbevuxna vegetationen och leka oavsett hur duktig man är som forskare hemma i laboratoriumet?

Den här gången har forskarteamet som ger sig iväg förvisso en drivkraft som heter duga. Närmare bestämt några miljoner dollar. Det är ungefär så mycket som gruppen kalkylerar med att kunna proppa in i plånboken efter att ha hittat Blodorkidén, en medicinsk mirakelväxt som sägs kunna förlänga livet. Expeditionen gör en deal med traktens lokala Crocodile Dundee som mot en rejält tilltagen summa pengar går med på att forsla dem på sin flodbåt. När de börjar närma sig slutdestinationen börjar problemen hopa sig för gruppen. Eller kanske är slingrar sig ett bättre ordval. För det visar sig att de hamnat mitt uppe i anakondans parningssäsong, och även om ormarna är keliga mot varandra så är de det inte mot forskarna. Såvida man inte räknar att svälja någon levande som ett ömhetsbevis. Och nu snackar vi inte om några Skansen-snokar utan om 15 meter långa rovgiriga köttätare som råkar ha skräckslagna forskare högst upp på menyn.

Anacondas - The Hunt for the Blood Orchid är en mörk film. Dessvärre kan jag inte späda på med fler adjektiv som suggestiv och klaustrofobisk. Med mörk menar jag i det här fallet det bokstavligt eftersom sista tredjedelen utspelar sig nattetid och det blir därmed svårt att urskilja vad som egentligen händer. Som bekant är det ett välbeprövat klassiskt knep för att dölja filmers tekniska brister. I det här fallet är syftet att undvika att man får en ordentlig titt på de datagjorda ormarna i närbild. Dock behöver man inte ha mörkerseende à la Riddick för att trots det kunna se att anakondorna är hafsigt gjorda. Liksom det mesta annat i filmen.

Den första Anaconda-filmen tyckte jag faktiskt hade någon form av obskyrt underhållningsvärde, och om inte annat fanns det en del erkänt kompetenta skådespelare med som gav den någon slags tafflig charm. På den punkten skiljer sig Anacondas - The Hunt for the Blood Orchid avsevärt. Här har man istället lyckats dra till sig ett gäng skådisar som besitter lika mycket skådespelartalang som en trave vedträn. Sägas bör också att jag inte har något emot monster-filmer, jag älskar Hajen-filmerna, har roligt åt Deep Blue Sea och samlar på japanska Godzilla-filmer. Men mycket av det som avgör om en film som Anacondas ska bli lyckad eller inte är hur man väljer att sköta upplägget. Mycket av charmen med en sådan här film är att man får sitta och vänta ett tag på att jätteormen plötsligt ska dyka upp och hinna fundera på hur den ska se ut. När så regissören Dwight H Little låter anakondan synas redan i filmens första scener spricker bubblan direkt. Annat som brukar vara roligt i den här genren är att sitta och gissa i vilken ordning expeditionsmedlemmarna ska behöva ta rutschkanan ner i magsäcken och vem som ska klara sig. Även det föll platt eftersom personetableringarna var så bristfälliga att man aldrig kunde få något riktigt grepp om någon.

Noterade ni, till skillnad från upphovsmännen, att filmen utspelade sig på ön Borneo som ligger i Asien men att Anakondor som bekant enbart lever i Sydamerika? Oroa er inte i så fall, det är antagligen det mest logiska i hela filmen.