Andor gör Star Wars mer mänskligt

Mycket av Star Wars har, sedan Disney köpte franchisen, handlat om Fan Service. Eller försök till det, i alla fall. Visst, vi fick en helt ny prisjägare i Mandalorian, vi fick fyra barn på ett äventyr runt i galaxen i Skeleton Crew. Saker som på ytan kan verka helt originella. Men Mandalorian kom också att handla om Luke Skywalker samt en mini-Yoda med Jedi-krafter. Serier som Ahsoka, The Acolyte och Kenobi har haft ett stort fokus på kraften och ljussablar. Även nämnda Skeleton Crew kunde inte hålla sig ifrån att kasta in lite Jedi-mystik när vi kom bit in i serien.

Jag ser väl inte detta som ett problem, egentligen. Jag blir väldigt lycklig när jag ser en X-wing och andra tydliga blinkningar till allting som originalfilmerna etablerade. Men det finns något otroligt fint i att Andor handlar nästan uteslutande om karaktärerna, på både den goda och den onda sidan. Här finns nyanser, mänsklighet, värme, hopp och allt däremellan. För även om Andor givetvis främst då är en brygga fram till Rogue One, som i sin tur är en brygga till A New Hope så fungerar det så väl för att alla dessa aspekter finns med. Visst, det finns en del fan-service här med. Såklart. En post-credit scen i första säsongen visade att Dödsstjärnan byggdes och Stormtroopers patrullerar gatorna i stor grad. Det är inte som att Andor är helt frånkopplat från det där. Men det närmar sig både galaxen och formatet som serie väldigt annorlunda mot allting annat.

När jag läser något negativt om Andor handlar det i stort sett alltid om att den är tråkig. Baserat på att den är långsam. Här ska jag direkt erkänna att det funnits en del avsnitt under båda säsongerna som fick mig att fippla med min telefon under vissa partier. För ja, Andor är långsam. Men det gör den, enligt mig, dock inte tråkig alls. Detta eftersom allting som sker är en upptakt till det som komma skall. Det är stunderna när schackbrädet sätts i ordning som då kan verka lite sega, men sedan när partier drar igång får vi så mycket som då också blir starkare på grund av att vi fick se det som skedde innan. Vi berörs mer när vi bryr oss, och vi bryr oss tack vare att det visas saker att engagera sig omkring.

Seriens skapare Tony Gilroy sätter allting på plats så snyggt. Ställer upp pjäserna med en enorm noggrannhet. På Wikipedia kan vi läsa att: "Andor is a gritty, cynical, and detailed view of how the Galactic Empire government works, and the consequences of its actions upon everyday citizens." Detta är en enormt bra sammanfattning av det som Andor så unikt under sina totalt 24 avsnitt; vi får följa den onda sidan. De ger oss kanske inte karaktärer som vi bryr oss om men att de tar plats gör att även dessa känslokalla karaktärer blir mer mänskliga. Att det är en serie gör ju också att man kan stanna kvar vid karaktärerna. Vi får följa dem under en lång period. Det behöver inte skyndas till nästa actionsekvens. Första säsongen tar plats under ett års tid medan man i andra säsongen gör tidshopp på ett år var tredje avsnitt. Tacksamt nog släpptes också tre avsnitt åt taget och man gör en poäng i att låta varje av av dessa block av avsnitt kännas som en komplett berättelse i sig.

Även om första säsongen främst gav oss en bakgrund gällande vår hjälte Cassian Andor så är det i i säsong två som upptakten till det som väntar drar igång, på allvar. Vår filmskribent André var minst sagt imponerad i sin recension. Gav andra säsongen en nia i betyg och för att knyta ihop till den beskrivningen jag citerade från Wikipedia vill jag även göra det med följande stycke från hans text; "Om första säsongen var en uppfriskande gestaltning av Imperiets byråkratiska kugghjul är andra säsongen en blodig uppvisning i hur djävulskt Palpatines herravälde verkligen är. "

På denna sidan herraväldet har vi karaktärer som bland annat Lio Partagaz, Dedra Meero och så "återkomsten" av Orson Krennic gestaltad av Ben Mendelsohn. Vi har även Syril Karn som är en karaktär som hamnar lite emellan båda sidorna. Även om denna serie i mångt och mycket är en förklädd hjältesaga, en start för rebellerna, så är det också en inblick i hur dessa karaktärer på den onda sidan, då hårt styrda av Palpatine (som dock bara nämns vid namn genom serien) jobbar för att upprorsmakare ska hållas i schack och, inte till mångas vetskap, att ett hemligt supervapen ska bli verklighet. Även om imperiets nyckelfigurer är stenansikten, så finns det ändå något där bakom den känslolösa fasaden. Det kan vara något så enkelt som en officer som tvekar en sekund innan den utför en farlig order, en svajande blick eller bara att fasaden spricker för ett kort ögonblick. De är i mångt och mycket karaktärer som kan upplevas som monster, men de är fortfarande människor som på sitt vis gör det de tror på.

Är man helt ny till Star Wars och ser serien innan man sedan ser filmerna kan säkerligen mycket verka lite förvirrande. Serien gör inga direkt djupare förklaringar utan det är lite som att den tar för givet att vi ska hänga med på referenser sagda med enstaka ord eller meningar. Det är också här som Andor kan upplevas lite ryckig. Inte bara att tidshoppen som sker mellan var tredje avsnitt ger lite av en känsla att "jaha, vad hände under det året?" utan att den även ska lämna plats för actionsekvenser och ge utrymme för sitt stora galleri av karaktärer. Den gör det dock oftast bra. Den lämnar liksom ingen i sticket utan alla får ta plats, alla får sitt avslut. Hur grymt det än kan vara för vissa. Det är inte alla som dör en hjältes död eller får en belöning för allt de gjort och offrat - oavsett vilken sida de befinner sig på.

Det är främst med de två sista blocken av avsnitt, det vill säga avsnitt sju till tolv, som det drar igång på allvar. Återigen är den där upptakten enormt viktig och vi vänder tillbaka till det där jag påpekat innan. Vi hänger ju med Luthen Rael, Bix Caleen, Kleya Marki, Mon Mothma och alla de andra på rebellernas sida under hela serien. Deras resa mot att de till slut ska hamna på Yavin 4 är ju något de flesta av oss känner till. När det exempelvis gäller senator Mothma så finns det till och med ett avsnitt i andra säsongen av Andor som korsar serien med den animerade Rebels. Detta gällande hennes flykt efter att hon haft ett tal i senaten som gör henne till en måltavla för imperiet. Andor är som nämnt tidigare i övrigt ganska sparsam med referenser på detta viset - åtminstone till galaxen och de andra filmerna och serierna i övrigt. De tydligaste blinkningarna som görs är istället såklart åt hållet mot Rogue One. Vi får höra några karaktärers namn från filmen, utan att de visas. Men vi får också återse som tidigare nämnt Krennic och även den minst sagt excentriska Saw Gerrera har en liten roll.

Vid sidan om vår titelroll finns det även ett stort fokus på Luthen Rael, gestaltad av Skarsgård, som utan att ta del i någon direkt action styr och ställer i stor grad. Även om han genom serien mest dyker upp som en slags mystisk karaktär som delar ut nästa uppdrag till Andor så får hans historia ett komplett avslut. Tillsammans med att ett avsnitt nästan helt ägnas åt en tillbakablick hur han och Kleya möts.

När det kommer till Mon Mothma så syns hon ju i en scen i Return of the Jedi (och finns med i bortklippt scen i Revenge of the Sith) men blir i andra säsongen av Andor en enormt viktig karaktär. Det är hur rebellernas aliens skapas och byggs upp som serien till slut lutar sig helt mot. Mot slutet så vet vi ju att vi bara är ett kort ögonblick ifrån Rogue One och därmed bara några dagar ifrån A New Hope. För även om episod tre till sex framförallt sedan är Luke Skywalkers resa mot något större - så har ju A New Hope ett stort fokus kring den kommande förstörelsen av Dödstjärnan. För den som växte upp med Star Wars så har den där svagheten som Luke i sin X-wing sedan träffar mitt i prick kanske verkat lite märklig. Men det är ju främst det som Rogue One då handlar och ger en förklaring kring.

I slutet av Andor säsong två så är det många pusselbitar som ska på plats. Det sätter också Rogue One i ett betydligt större perspektiv och på flera vis blir det en bättre film. Eller rättare sagt så ger det mer tyngd till dess historia. Den har av flertalet hyllats som den bästa av Star Wars-filmerna vid sidan av just original-trilogin. Det blir väl lite av en självklarhet att en film får en större bredd när den har tjugofyra avsnitt som föregår den. Samtidigt är det ju också ett klart bevis att det i grunden var en historia som man verkligen trodde på.

Seriens skapare Tony Gilroy har själv sagt att just Lucasfilm-chefen Kathleen Kennedy är skälet till att Andor existerar. Här tycker jag det finns en viktig poäng att göra; många är snabba på att ge kritik, i flera fall rent hat, mot henne för allt som ses som ett rent misslyckande. För även om åsikterna, såklart, går isär, med en slags tydlig start kring exempelvis The Last Jedi och många av de serier vi fått så borde det givetvis även fungera åt andra hållet. Nu råkar visserligen även Rian Johnsson, J.J Abrams och även Dave Filoni ut för sin beskärda del av kritik, de också. Det finns givetvis också en poäng i att den som är ytterst ansvarig för det dåliga får ta det ansvaret, men jag tycker också såklart man förtjänar berömmet när något blir fantastiskt.

Det har gått tretton år sedan Disney köpte Star Wars. Jag tror ingen av oss, inte ens de mest inbitna fansen, kunde ana hur det skulle bli. Gällande filmer var det J.J Abrams och Force Awakens som startade hela den nya vågen och i form av den första Tv-serien gav oss Jon Favreau oss en Boba Fett-inspirerad prisjägare i silverrustning. Från introduktionen av alla dessa nya karaktärer har det varit en minst sagt skakig historia även om många var överens om att det ändå började ganska stabilt.

Alla snedsteg och all dräpande kritik till trots så har ju detta med Disney och Star Wars inneburit godbitar också. Andor känns dock på många sätt mer än det. Något mer än bara än en petitess som mycket av de andra berättelserna kanske lite snällt kan beskrivas om. Det krävdes uppenbarligen att man flyttade fokuset från Skywalker, mängder av fanservice och allt det där som Star Wars en gång helt kretsade kring. Det krävdes på många sätt att Star Wars växte upp. Men mest av allt tror jag det "bara" handlar om något så enkelt att det förvaltas på ett bra vis. Vi får berättelser av folk som förstår att bra välskrivet manus är det viktigaste av allt. Att vi behöver karaktärer att bry sig om. Att vi behöver ett djup. Andors skapare Tony Gilroy förstår verkligen allt det där och gör Andors två säsonger till något som för tillfället helt bär en galax långt, långt borta på sina axlar.