Andor: Säsong 2 (Disney+)

Det har gått ett bra tag sedan Luther rekryterade Cassian Andor och när vi återser titelfiguren har han blivit mer varm i kläderna som rebellfaktionens främsta spion. Tillsammans med den traumatiserade Brix försöker de båda hitta ett syfte i det kaos som de båda har varit med och uppviglat, medan Mon Mothma försöker navigera sig genom ett politiskt helvete av blodiga proportioner. Samtidigt smider Imperiet en diabolisk plan när Orson Krennic träder in i bilden och karriärklättraren Dedra tvingas ställa om sitt sikte efter att ha misslyckats med att hitta rebellcellerna...

Jag var aldrig ett större fan av spinoff-äventyret Rogue One när det väl begav sig. Det hade rätt sikte för att utvidga Star Wars ironiskt lilla universum, men jag tyckte att filmen i sig var en fanservice-macka som gick på tomgång - trots ett spektakulärt avslut. När Bourne-gubben Tony Gilroy sedan bestämde sig för att expandera denna rebellsaga med TV-projektet Andor för att ytterligare kontextualisera det hela har Rogue One faktiskt växt på mig. Med den andra, och avslutande, säsongen av Andor har nu Gilroys mästerverk äntligen fullbordats och Rogue One kan numera ses som en storslagen säsongsfinal till franchisens allra bästa verk, just nu.

Ja, Andors andra säsong är mycket riktigt en seger för det svalnande Star Wars-universumet. Precis som förväntat. Om första säsongen var en uppfriskande gestaltning av Imperiets byråkratiska kugghjul är andra säsongen en blodig uppvisning i hur djävulskt Palpatines herravälde verkligen är. Säsong 2 bjuder här på en minst lika olycksbådande känsla som Revenge of the Sith, där vi vet vad som väntar majoriteten av våra hjältar. Vi vet ju vad Krennic har i sikte, vi vet vad som händer med Andor i Rogue One. Ändå lyckas serieskaparna skapa en genuint nervig atmosfär när fokus hamnar på Imperiets ockupation av planeten Ghorman och dess nyväckta rebellgrupp som skändas genom ISB:s effektiva propaganda. Revolution och frihet har ett högt pris och Gilroy paketerar tungt karaktärsdrivet drama i tolv påkostade episoder som ger utrymme och nyanser till sina figurer. Den här säsongen är ett förrädiskt blodbad på Game of Thrones-nivåer, men som också sitter på otroligt mycket hjärta.

För att vara en någorlunda torr och väldigt politisk slow burner lyckas Andor fortfarande beröra. Ibland är den rentav förödande. Drabbande. Serien stoltserar ju med sin tillknäppta sofistikation, vilket gör de där små ögonblicken där karaktärerna väl bryter ihop sticker ut lite extra. I synnerhet är Tony och Dan Gilroys avsnitt direkt mästerliga och mot det tionde avsnittet var det svårt att hålla tillbaka tårarna när allt började ställas mot sin spets. Star Wars har inte varit så här intressant sedan, ja, första säsongen av Andor och att se seriens hjärtskärande sista scen förseglade Andor som inte bara ett av årets vassaste TV-upplevelser - det hör också till denna följetongs absoluta toppskikt.

Det enda jag egentligen ogillar med säsongen är att den känns mycket hoppigare rent strukturellt. Det går åtminstone tre år mellan seriens många incidenter, vilket skapar en känsla av att man missar ett antal avgörande story-beats under showens mest avgörande stunder. Det finns också ett avsnitt som involverar Brix drogproblem som jag mest upplevde som segt. Med tanke på hur välgjort och tajt skrivandet är i övrigt går det dock att förlåta det. Precis allt med denna show ger mersmak och jag hade faktiskt inte haft något emot en till säsong av grått spiondrama. Jag var särskilt engagerad av Syrils hjältekomplex och Mon Mothmas politiska turer, vars frihet stramas åt mer och mer likt ett strypgrepp. Säsongens stora stjärna är dock Elizabeth Dulausom som Kleya Marki, Luthens mystiska assistent som blir oväntat central.

Andors sanna framgång ligger inte bara i det suveräna berättandet, utan också i hur sann den klingar i sin tidlöshet. Historien upprepar sig själv, som man brukar säga, och Andor målar skickligt upp detta mänskliga mönster av förtryck, desperation och den där ihärdiga kampviljan som glöder inom oss. Bakom Luke Skywalkers sagolika seger gömmer sig folk som är villiga att gå över gränsen och offra allt i frihetens namn, namn som snabbt glöms bort med tiden. De verkliga revolutionshistorierna är knappast solskenshistorier, vilket tydligt har inspirerat Andors eventuella tragedi. Det finns egentligen inte mycket mer att säga än att Andors andra säsong definitivt har gett lite mer vikt och respekt till det numera utslitna Star Wars-namnet.Säsong 2 får streamingpremiär den 23 april.