
Filmen:
Colin Nutley försöker modernisera sin gamla berättelse om huset Änglagård, intrigerna mellan alla bybor och Helena Bergströms eviga gråtande genom att slänga in moderniteter som Facebook ("han äddddaddä mig på fejjsbokk" är en av filmens första repliker) och en dotter i form av paret Nutley/Bergströms egen dotter Molly för att krydda till berättelsen i den här andra uppföljaren till succéfilmen från 1991. Men det blir bara pannkaka av alltihopa.
Medan den första filmen ändå vara en mysig och oförarglig liten såpopera i filmform på en landsbygd fylld av färgstarka karaktärer (och många kända ansikten), så är det här en ytterst svag nostalgitripp där man försöker vinna enkla poäng hos publiken genom att slänga in tillbakablickar från de tidigare filmerna i var och varannan scen. Manuset känns väldigt ostrukturerat genom hela filmen. Alice driver en bar i utlandet (jag tror det är på Mallorca, men det är lite oklart, förutom att man pratar spanska där) och en dag får hennes dotter Fanny för sig att hon vill åka till Sverige för att börja släktforska lite. Detta efter att en kille som heter Måns "äddddatt" henne på Facebook och berättat om ett brev han hittat där det framgår att Helena Bergströms riktiga pappa egentligen är Sven Wolter och inte den där Tord Petersson som många kanske trott.
Alice är inte så sugen på att återvända trots detta avslöjande, så Fanny åker plötsligt ensam iväg till Sverige för att medverka på en begravning med de flesta av karaktärerna från de gamla Änglagårdfilmerna. Där är hon i cirka 15 sekunder innan hon sätter sig i taxin och åker tillbaka tillbaka till flygplatsen för att flyga hem igen. Efter lite gnäll från Alice och märkliga klipp återvänder sedan hela familjen (inklusive sköningen Rikard Wolff) till Sverige för att reda ut vem som egentligen är pappa till vem och så vidare.
Det första som slår en, förutom de hemska dialogerna som Nutley kokat ihop, är hur gamla alla blivit. Gamla och plufsiga. Man känner knappt igen vissa av skådespelarna. Men i övrigt är det mesta sig likt. Jakob Eklund utökar sin redan så digra Va´fan?-kollektion genom att säga just detta i en av sina första repliker i filmen, Reine Brynolfsson stirrar mest och Helena Bergström gråter lite. Skillnaden är bara att, medan den första filmen ändå var mysig på sitt eget lilla sätt, så blir det aldrig vare sig intressant eller gripande att se karaktärerna bråka med varandra denna gång. Omvälvande hemligheter avslöjas utan att man reagerar känslomässigt överhuvudtaget.
Delvis Nutleys fel för att hans manus är under all kritik, men också för att skådespelarna inte ens verkar anstränga sig. Då är givetvis frågan varför vi tittare ska göra det? Se den första filmen istället.
Bilden:
Här bjuds på en varm och inbjudande färgpalett som verkligen fångar upp de svenska årstiderna (inledningen med ett snötäckt landskap är hissnande vackert) på ett lysande sätt. Skärpan är riktigt bra, om än med några otydliga inslag här och där. Svärtan är stabil och bruset är reducerat till ett minimum.
Bilden är kodad i AVC och har formatet 2:35:1.
Ljudet:
Man förväntar sig ju knappast någon ljudexplosion när man petar in Änglagård - Tredje gången gillt i Blu-rayspelaren och det får man inte heller. Istället är det ett ganska mediokert DTS-HD Master Audio 5.1-ljudspår som varken är särskilt kraftfullt eller precist i något avseende. Surroundeffekterna håller mest till i de främre högtalarna utan att lämna några bestående intryck. Dialogerna är, som så ofta i svenska filmer, ganska lågt mixade. Mediokert från början till slut.
Extramaterialet:
Ingenting.