En gång i tiden var jag på god väg att gå med i det svenska försvaret, "Så det blir karl av dig någon jäkla gång", sade både familj och vänner. Regementet dit jag skulle lades dock ned innan jag ens hade packat väskan, så snopet nog blev det aldrig någon karl av mig. Så fort militärer skildras på vita duken blir jag förstås påmind om min okunskap kring överordnadshälsningar och kärnvapen, men det brukar ju per regel inte gå något vidare för de hårdkokta kruttorskarna och likadant är det i Annihilation. En annan yrkesgrupp måste nämligen ta vid där yrkesdödarna har misslyckats, men vi tar det från början:
Lenas (Natalie Portman) fästman har varit borta i ett helt år på ett dunderhemligt militäruppdrag, och Lena lever på grund av detta i en dyster tillvaro - då det förstås tar en extremt lång tid (om ens någonsin) innan man kan gå vidare med sitt liv efter en sådan förlust. Ovissheten om sin partner, om han någonsin ska komma tillbaka och vad tusan som kan ha hänt honom blir genast sjuhelvetes intressant, och tack vare ett par välregisserade tidshopp fullständigt haglar frågorna som jag måste få svar på.
Med motivet avklarat så går Annihilation raskt och effektivt vidare till handling. Lena vaknar upp på en sjukhusbrits och möts av Doktor Ventress (Jennifer Jason Leigh) som just då skådespelar fram en helt känslodöd och iskallt vidrig person. Den tjusigt designade förhörsskrubben som de befinner sig i visar sig vara i källaren på just den bas varifrån militärfästmannen gick iväg på sitt sista uppdrag. Utanför byggnaden, blott ett par hundra meter därifrån så har det rest sig en transparent kupol som i solens sken ger ifrån sig ett färgglatt skimmer. Därav också namnet, "The Shimmer". Detta högst märkliga naturfenomen växer för varje dag som går, och forskarlaget som studerar detta vet hittills inte ett smack om kupolen. Det går inte att ha radiokontakt med någon där inne, och ingen som har vågat sig dit har kommit tillbaka. Tillsammans med Ventress och tre andra akademiker packar Lena väskorna och ger sig iväg mot det blötvidriga träsk som kupolen har ringat in, och vid det här laget har jag slagit knut på mina egna ben till den grad att tånaglarna sticker mig i låren. Jag är direkt lyrisk av hur jäkla spännande Annihilation är. Omåttligt önskedrömmande över vilka hemskheter som ska visa sig ligga på lur i träsket.
Jag får kanske rentav orimliga förväntningar, för om upptäcktsfärder kantade av slemmiga insekter och muterade monster var en subgenre på Netflix hade jag vid det här laget bränt igenom hela filmbiblioteket. Peter Jacksons King Kong hanterade monsterletandet med bravur, där själva klimaxet kom när expeditionen landade i just ett träsk och meterlånga likmaskar började mumsa upp dem en efter en. Även The Mist fick till det med sina kreativa utomjordskossor, och samma förbryllande äckelfaktor finns också representerad i REC 2, Silent Hill, och förstås i Aliens när själva drottningens äggvärparaktivitet avbryts bryskt av Ripleys eldkastare.
Jag är inte helt besviken när det kommer till grisigheterna i Annihilation. Det finns ett eller annat kreatur i blötmarken som genom härlig kreativitet både beter sig äckligt och ser ganska vidrig ut, men det stannar också där. Min drömbild om filmvärldens snorigaste pissträsk går i bitar för varje minut som går och under tiden är det inte direkt någon jätteinsats från birollerna heller. Att mina förhoppningar på lite snuskfaktor går vinstlösa är en ren petitess i sammanhanget, men jag saknar också en busslast kreativitet i själva miljöerna. Annihilation vill ge sken av att "The Shimmer" är en helt otrolig plats där muteringar mot både växt- som djurliv sker helt lavinartat. Trots detta är det en sedvanlig blötskog som presenteras, en smula dopad av färggrann mossa och ett par malplacerade prästkragar här och där.
Vad jag däremot tycker om i rullen är tempot. Berättelsen växlar i tid tillräckligt ofta för att mina vässade dödsnaglar fortfarande ska bita mig i låren, och Natalie Portman är som bäst när hon får skådespela ut ett par grymma känsloklimax som både känns motiverade och genuina. Det finns även ett härligt detaljarbete i Annihilation, exempelvis kupolen som likt ett Pink Floyd-prisma stänker regnbågsfärger omkring sig, både i vissa miljöer men också rätt in i kameran vid ett par utvalda tillfällen. En annan härlig detalj är att Alex Garland på ett charmigt sätt filmar ett helt gäng med scener genom olika fönster- och vattenglas, dels för att få fram tjusiga detaljer men också för skapa lite liv i panoreringarna.
Många effekter och datorskapade miljöer ser ibland lite trista ut, något som märks tydligare mot slutet. Dock bråkar jag lite med tanken om det största problemet är själva designen på de datoranimerade prylarna, och inte hur välslipade själva effekterna är. Slutet tar nämligen en del stryk på grund av just detta. För precis som både Krösa-Kim och Petter varit inne på i sina bloggar så är slutscenerna i Annihilation ett enda stort helflummigt antiklimax, och jag vill påstå att det hade varit 300 gånger bättre om bara designen hade stuvats om rejält. Den grundläggande idén är det nämligen inget fel på, och jag lämnades ändå med en ruga eftertanke som höll mig vaken en sisådär tio minuter efter läggdags.
Annihilation var för mig en grym rulle fram tills någonstans i mitten då miljödesignen underpresterade, och en återkommande irritation på om det inte fanns ett bättre sätt att utforska kupolen än att dundra iväg fem akademiker i terrängkängor och varsitt tält ut i dödsskogen. Ytterligare motivering till detta hade varit på sin plats, men samtidigt gör ett par doser av övervåld att jag trampas ned i filmmagin igen och tempoväxlingarna genom tillbakablickar med en känslostark Portman gör ändå Alex Garlands träskpartaj till en helt okej film.