Antichrist

Han är modig Lars Von Trier. Modig, skicklig och intressant. När han snyggt ger dagens förenklade syn på gud och den nya tidens menlösa sätt att rationalisera sönder ofta komplexa och ibland oförklarliga reaktioner en käftsmäll, är han intressantare än alla andra regissörer just nu.

Freud är död och naturen slår tillbaka mot en makes märkliga sätt att försöka hjälpa en maka i sorg. En maka och mor som sedan visar sig vara ondskefull och oförutsägbar. Det blir slagkraftigt effektivt och tematiskt tufft. Omsusade och uppsnackade Antichrist är precis så bra som kritikerna hävdat.

Von Trier har ju sagt det flertalet gånger. Han gör filmer för sin egen njutning, ingen annans. Fantasier och fobier, beteendemönster och rädslor blir till filmidéer och även om det inte alltid blir sevärt så smäller gubben till ibland och levererar briljans.

Breaking the Waves var en sådan film. Antichrist är en sådan film som jag tycker att du ska se. Om du inte redan gjort det. Von Triers egen psykiska ohälsa i form av ångest och depressioner förvandlas till ett effektivt sätt att driva en historia om polaritet mellan könen, och om kärlekens totala klaustrofobi.

Von Trier struntar i att porträttera typiska könsroller, han berättar sin historia i en tät närhet och där hans majestätiskt överlägsna man återigen tar kommando, och där hans kvinna är långt ifrån den stereotypiskt tradiga bimbon som Hollywood fastnat i. Von Trier bryter mönster och tidsregler, fnyser ut vissa grundläggande dramaturgi och gör det övertygande.

Han lämnar tid och plats för tankar och tolkningar och visar upp en natur som föder död, som kräver död. Visuellt är Antichrist inte bara vacker utan även annorlunda, påträngande, grov och märklig. Ångesten blir en fysisk smärta som renderar i sexuell utlevelse. Bilderna är hypnotiska.

Som en intim hyllning till Andrej Tarkovskij är Antichrist ett måste för dig som vill se något starkt, något smart. Något som berör, chockar och... stannar kvar.