Ant-Man and the Wasp

Filmen:
Efter Avengers-striden på flygplatsen i Civil War är det dags för Scott Land att möta sin största fiende hittills: en fotboja som övervakas dagligen av FBI för att brutit Sokovia-lagarna. Sedan undergången som Thanos bjöd på i Infinity War känns det ju någorlunda märkligt att följa upp den mörka och storslagna blockbustern med en mindre och knasigare film om Ant-Man och nya kompanjonen Wasp, men känns samtidigt som en skön och kul övergång från gravallvarlig domedag till en komisk liten bagatell på en mer jordnära nivå - på både gott och ont.

Förutom att vi återintroduceras till vardagshjälten Scott Lang, hans bedårande familj och älskvärda Luis - som nu driver ett säkerhetsbolag för ex-fångar - får vi också lära känna en mer stridslysten Evangeline Lilly som titelfiguren Wasp, som ofta stjäl varje scen hon medverkar i och som ofta bär actionscenerna på axlarna med vighet och stil. Lilly är som klippt och skuren för rollen och kompletterar Rudds humoristiska hjälte på ett utmärkt vis. Humorn är även i behåll denna gång och filmens påhittiga förminskningshumor gör detta till ännu ett underhållande Marvel-äventyr med ett stort hjärta.

Däremot går filmen på tomgång vad gäller intrigen, som är svårare att hitta än våra mikroskopiska hjältar. Historien om att hitta Janet i den minimala kvantumdimensionen prioriteras nämligen bort i en två timmar lång jakt på en MacGuffin - ett nedkrympt laboratorium vars känsliga konstruktion borde ha mörbultats ordentligt - som emotionellt sett inte riktigt leder någon vart. Förutom fotbojan hindras Lang mest av att Pyme-familjen är sura för att ha uppmärksammat FBI om deras olagliga aktiviter, men denna konflikt blir löst på några minuter och vi återgår till jakten på pytte-labbet. Det hela känns mest som en lång väntan på den obligatoriska eftertextsscenen som ju knyter ihop händelser från Infinity War.

Det hjälper inte heller att skurkarna i filmen - en immateriell, tjurig kvinna som flyter omkring som ett spöke och en värdelös vapensmugglare vid namn Sonny - är extremt bleka antagonister och känns mer som utfyllnad i en redan tunn handling än något annat. Jag kan också tycka att Michelle Pfeiffers karaktär inte används till sina fulla potential, samtidigt som hennes kvantummagi (där hon exempelvis tar över någons kropp likt en ande) känns löst och slappt av någon anledning. Jag hade nog hellre sett att resten av filmen kretsade kring räddningsuppdraget på henne för att sätta mer fokus på denna besynnerliga dimension, istället för att skrika "GET DA LAB!!" ett femtiotal gånger.

Med andra ord är Ant-Man and the Wasp en charmig, kul, lättsmält och oförarglig liten fredagsmys-rulle med häftiga effekter, men också en lite väl generisk, konventionell och tunn Marvel-rulle. Det är ju egentligen lite av poängen med Ant-Man-filmer att hålla sig borta från det tyngre hjältedramat från de andra Avengers-filmerna och köra sin egen grej, men jag ser gärna att man tar ut svängarna lite mer nästa gång Ant-Man och Wasp får en uppföljare.

Bilden:
Även om färgsättningen känns något blek och den uppenbara glansigheten från det digitala föryngrandet är bilden alldeles strålande, som i fallet med många andra Marvel-utgåvor. Högteknologiska miljöer och dräkter är ljuvligt detaljerade, kvantumdimensionen är spektakulär och de hoppiga effekterna i fighterna mellan Wasp och Ghost ser flytsamma ut. Filmen har bildformatet 2.39:1

Ljudet:
Det fullständigt sprakar och dundrar om filmens tajta DTS HDMA 7:1-spår, särskilt i högoktaniga och actionscener där karaktärer teleporteras och flyger omkring med susningar och svepningar. Dialogen håller hög klass också, där alla skådespelare hörs skarpt i olika tonlägen.

Extramaterialet:
Regissören Peyton Reed bjuder på en kort introduktion om hans vision för filmserien och vad som följer i resten av bonusspåret är standard-inslag såsom en "gag reel", två bortklippta scener, kommentarspår, oanvända skämt och en rad inslag om skapandet av filmen, där vi bland annat djupdyker oss lite i Evangeline Lillys karaktär och effektmakeriet i filmen. Bästa inslaget är dock Stan Lee som testar olika dialoger under sin cameoscen, vilket får en att sakna kunggubben desto mer. Något sparsmakat i överlag, men smått underhållande.