Scott Lang kan äntligen andas ut efter att ha räddat världen från Thanos och hans glittriga dunderhandske; han får kafferabatt i det lokala caféet, han går på bokturné efter att ha publicerat bestsellern "Look Out for the Little Guy" och tar igen lite förlorad tid med dottern Cassie som numera är vuxen. Sistnämnda går dock inte särskilt bra: Cassie är besviken på pappas pension när han fortfarande kan rädda världen från fler orättvisor. Deras band testas när de plötsligt sugs in i Hank Pyms kvantumexperiment och hamnar i händerna på en multidimensionell rymdgud som vill göra... någonting.
Ant-Man and the Wasp: Quantumania är början av Fas 5, men hade lika gärna kunnat vara början på Fas 4. Det säger nog ganska om mycket om hur händelsefattig den fjärde filmfasen har varit när en Ant-Man-rulle tänder den verkliga gnistan, då Ant-Man-rullar är tänkta att vara mer lättsamma och mer småskaliga i sin ton. Inte i Quantumania dock, som här känns som Marvels motsvarighet till en modern Star Wars-film, proppad till bredden av märkliga varelser och förtryckta rebeller. I Quantumania också introduceras Thanos efterträdare, Kang the Conqueror. Tekniskt sett blev vi redan bekantade med honom i Loki-showen, men denna Kang är mycket mer hotfull. Destruktiv. Hänsynslös. Jonathan Majors är lovande som en av tusentals blodtörstiga Kang-varianter och Ant-Man-skådisarna är som vanligt gulliga och värmande. Tyvärr saknas mycket av charmen som bar upp tidigare Ant-Man-filmer.
Kvantum-världen är som ett fyrverkeri av färger och egendomligheter, men dramaturgiskt sett följer Ant-Man 3 en väldigt torr superhjältemall och någon fängslande konflikt lyser helt med sin frånvaro. En yttre konflikt finns det ju gott om, men den är enkelspårig och annat än dotterns besvikelse över sin fars likgiltighet pågår i princip ingenting rent emotionellt. Evangeline Lily känns lika anonym som bortslösad i rollen som Hope och Pfeiffers centrala roll tynar sakta bort när de kladdiga datoreffekterna väl dominerar den sista actionpackade akten, vilket tyvärr har blivit något av en stämpel för Marvel-filmerna. Det är nämligen lätt att zona bort när ett fullskaligt krig mellan datorfigurer väl drar igång och vissa effekter - som när Pfeiffers hand uppenbart svävar över en datoranimerad best när hon ska klappa den - övertygar inte helt.
Här är det den helvrickade Modok och den illavarslande slutscenen som engagerade mig mest. Jag gillade också den snurriga sekvensen där Ant-Man gör det han kan bäst: heists! Fast i ett kvantuniversum! Med tanke på premissen är dock inte Quantumania ens hälften så kreativ som den borde ha varit och är väldigt tunn sett till handlingen, trots de stora ambitionerna. De stora insatserna ekar tomt i en tam actionrulle som är både för lång och som kommer igång alldeles för sent. Ant-Man fungerar helt enkelt bäst när det inte bara är en landningsbana för nästa storskurk i Marvel-sagan och jag hade nog hellre sett en filmatisering av Scott Langs ostiga självbiografi.