Appaloosa

Filmen:
Ed Harris regidebuterade år 2000 med Oscarsbelönade konstnärsporträttet Pollock. En given ny karriär efter trogen skådespelartjänst trodde vi men det dröjde hela åtta år innan han gav sig på nästa film. Denna gång kom turen till Vilda västern. Appaloosa är en flört med gamla klassiska västernfilmer och innehåller precis det som kännetecknar dem. Skurkar, lättfotade kvinnor, stenhårda sheriffer och snabbskyttar. Om du missat den är det inte så konstigt. Den har gått direkt till video.

När sherifferna Virgil Cole (Ed Harris) och Everett Hitch (Viggo Mortensen) anländer till den dammiga hålan Appaloosa i Arizonaöknen tar de över efter den mördade sheriffen Jack Bell. Alla vet att den laglösa ranchägaren Randall Bragg (Jeremy Irons) ligger bakom men deras kriminella gäng har staden i ett järngrepp. Fast Virgil och Everett är inga dunungar. De tar i med hårdhandskarna direkt men en viss dam (Renee Zellweger) håller på att stjälpa allt de jobbat för. En inte alltför nyskapande handling med andra ord.

Appaloosa är en långsam, stundtals seg film som förlitar sig på visuellt smörjmedel för att inte tappa intresse. För det är en vacker film. Kamera och ljusarbetet är enkelt men ger inte alls billigkänslan, snarare tvärtom. Allt filmfotografen Deam Semlers förtjänst. Filmens stora behållning är personkemin mellan Viggo Mortensen och Ed Harris. Deras oförstörbara lojalitet till varandra är otroligt trovärdig och imponerande.

Ed Harris andra regiförsök har dock sina brister. Storyn vacklar emellanåt och har svårt att komma på rätt köl igen och det gör mig konfunderad. Den känns som en sämre blandning av Kevin Costners Dansar med vargar och valfri spagettivästern, den vet inte riktigt var den står och resultatet blir bara halvfärdigt. Appaloosa är ingen komplicerad film. Den blir tyvärr inte heller riktigt spännande och är förutsägbar. Till de positiva bitarna hör skådespeleriet. Jeremy Irons passar verkligen in som skurk och Renee Zellweger porträtterar den osäkra och kärlekstörstande Allison med bravur.

Bilden:
Den mycket kompetente filmfotografen Dean Semler har gjort Appaloosa estetiskt tilltalande. Han har lyckats fånga den dammiga och speciella västernkänslan helt perfekt. Men rent bildtekniskt finns det brister. Den är en märklig blandning av gammalkänsla och nytt. Kontrasten är hygglig och djupkänslan finns där. Men emellanåt ser den överexponerad ut och det sticker i ögonen, irriterande. Skärpan är inte heller den allra bästa och det brusar även en del. Fast detaljrikedomen är det inget fel på och speciellt i närscenerna avslöjas obarmhärtligen skådespelarnas skönhetsmissar. Svärtan är det lite si och så med. Några nattscener har detaljer och i andra grötar det ihop sig rejält. Appaloosa levereras på en BD25 med VC-1 kodec och formatet är 2,40:1

Ljudet:
Om du vill kräma på ljudanläggningen inför polarna är Appaloosa inget att skryta med. Dolby TrueHD-ljudmixen är lågmäld men samtidigt stilfull så helt åt skogen är det inte. Dialogen är hur tydlig och kristallklar som helst. Även surroundkanalerna används ypperligt snyggt och förstärker närvarokänslan. Basen hjälper till där den behövs och då tänker jag främst på pangpangandet som låter tungt och trovärdigt.

Extramaterialet:
På extramaterialfronten finns bland annat ett kommentatorsspår med regissören Ed Harris och medförfattaren Robert Knott. De är riktigt sega och urtråkiga att lyssna på, används bäst som sömnpiller. Det finns även totalt 28 minuter dokumentärer men de följer alla samma mall. Intervjuer med skådespelare, fjäsk och snabba klipp från filmen. Ses endast under tvång. Det enda vettiga extramaterialet är sex stycken borttagna scener på totalt 12 minuter, de täpper till några luckor i filmen och är sevärda. Dessutom högupplösta. Resten av extramaterialet är lågupplöst.