Aquaman and the Lost Kingdom

Halvatlanten och den hårfagre ölhävaren Arthur Curry har det inte lätt som Atlantis rättmätige konung. Inte nog med att halva Atlantis fortfarande är redo att utplåna hans värld och att den hämndlystne Black Manta nu är i farten igen, han är också farsa för första gången och blöjor byter inte sig själva! Särskilt nu när Amber Heard är ordentligt nedklippt i en ordentligt uppskjuten uppföljare som nådde bäst före datum sedan James Gunn tog över det DC-rodret. Julen är med andra ord inte direkt räddad, om man alltså inte bara söker oväsen under julledigheten.

Aquaman and the Lost Kingdom är som en osalig blandning av Thor 2, Transformers 2: Revenge of the Fallen och Hellboy: The Golden Army. Det finns alltså inte en enda originell idé i det här unkna manuset, annat än några kreativa designval på några undervattensfordon. Allt har redan gjorts, men den här gången finns det ingen röd tråd då hela filmen känns sönderklippt med reshoots och tveksamma scenövergångar. Det finns ingen naturlig drivkraft i manuset, man bara checkar av alla nödvändiga boxarna tills man når den plottriga CGI-finalen.

Amber Heards roll har, av förklarliga skäl, trimmats ner ordentligt vilket bidrar till flera osammanhängande sekvenser och actionscener. Man får samma ryckiga känsla i filmens första akt, som aldrig verkar besluta sig för hur den ska börja. Den börjar kanske fem gånger i ett desperat försök att hitta en röd tråd, men filmen kommer inte igång förrän väldigt sent in i handlingen. Tyvärr kan Patrick Wilson, som egentligen är filmens kanske enda ljusglimt, inte heller rädda denna grumliga Atlantis-soppa.

Det händer väldigt mycket, men samtidigt händer ingenting intrigmässigt. Aquaman i sin tur känns som en billig kopia av idiot-Thor från Marvels senare faser. Varken Jason Momoa eller regissören James Wan verkar veta hur man ska hantera denna luffare till havskonung och det är synd att Wans talanger spills på denna trötta genre. På tal om tröttsamt: Aquaman 2 finns för övrigt i 3D-visningar i ett försök att apa Avatars undervattenssuccé, men 3D-upplevelsen stjälper det hela då CGI-effekterna är så plottriga och grötiga att man har ännu svårare att se vad som händer på bioduken med 3D-brillor på.

Det är en märklig sits som Lost Kingsom sitter på och det märks i så gott som varje aspekt. Humorn fungerar inte det minsta, det finns knappt en intrig att tala om, karaktärerna är lika platta som sina hopplösa dialoger. Jag har ingenting emot töntiga serietidningsfilmer så länge man behåller den där hårfina balansen mellan seriöst serietidningsdäng och färgglatt superhjältebråk, men här blir det bara... barnsligt. Flamsigt. Gräsligt. Det är en tröttsam filmupplevelse man helst vill glömma, och tacksamt nog gör man det ganska snabbt när man lämnar biosalongen.

Lost Kingdom är inget annat än ett sista desperat andetag från den gamla avsatta DCEU-eran som ingen kommer att sakna. Ingen kommer heller att minnas The Lost Kingdom; det följer i samma fotspår som exempelvis Shazam 2 och The Marvels, rakt ner i superhjältegraven.