Arga män (utan ben)

Har ni hört den där historien om fransmännen som korsade gatan och glömde att berätta för sig själva att de var värdelösa manusförfattare? Inte? Det är en sann historia som speglar innehållet i Arga män (utan ben) på ett ypperligt sätt. Här finns nämligen inte en tillstymmelse till humor fastän den klassas som en komedi.

Det förvånar mig faktiskt. Fransmän brukar vara duktiga på att skapa humor av de absurdaste manus man kan tänka sig. Här kretsar handlingen kring två män som efter ett bråk med varandra förlorar benen i en olycka som involverar en jordbruksmaskin. De beslutar sig sedan för att tillsammans ta sig till Finland och stämma tillverkaren av jordbruksmaskinen. Färden dit blir lång, händelserik och fylld av sjuka händelser. Men trots att förutsättningarna finns där, så lyckas man inte göra någonting vettigt av det hela. Skämten är så konstiga att man mest sitter och frågar sig själv "var det där ett skämt eller?".

Sen känns det faktiskt som att filmskaparna varit mer intresserade av att göra en konstnärlig film än en rolig. Det svartvita fotot stjälper nämligen mer än det hjälper - speciellt då bilden till råga på allt är grynig. Om detta beror på DVD-utgåvan eller ett medvetet val av filmskaparna låter jag förbli osagt, men det är hursomhelst inte vackert att titta på. Det är för övrigt inte skådespeleriet heller. Huvudpersonerna ser mest trötta ut och någon komisk tajming visar de inte prov på. Måhända den försvann i samma veva som benen kapades av? Arga män (utan ben) är en deprimerande film som varken roar eller överraskar.

Jag hade då räknat med att få skratta ordentligt efter att ha läst den tokroliga handlingssammanfattningen på fodralets baksida. Jag skrattade. En gång. På 91 minuter. Det säger allt om den bristande skrattfrekvens som råder i Arga män (utan ben).