Armor

Far och son jobbar som säkerhetsvakter som fraktar pengar i bepansrad lastbil. Sonen är en simp, hårt styrd av gravid fru, en smula neurotisk och orolig för allt och inget medan farsgubben är en nykter alkoholist som efter en trafikolycka blivit av med sin nya fru med barn. Tragedin fick honom att djupdyka ned i vodka-pavan vilket nu gjort att han kämpar för att hålla sig ovanför ytan. Under en helt vanlig standardleverans råkar far&son ut för en grupp före detta specialsoldater som sadlat om till rånare, och de är ute efter lasten som de fraktar, som de avser norpa till varje pris.

Det är på flera sätt direkt tragiskt när gamla, folkkära veteraner och i det här fallet till och med filmikoner som Sylvester Stallone (och Arnold, och Clint - med flera) inte verkar begripa att deras höga ålder gör dem direkt opassande för att hasa runt framför kameran likt en skugga av sitt forna jag och sluddra. I min värld är det direkt ovärdigt. Något som Armor i allra högsta grad är ett bevis på. Sylvester är idag 78 år gammal. Lastgammal. Han har naturligtvis plågat sin kropp med våghalsiga stunts, steroider, operationer och allt där i mellan - genom åren, vilket får honom att framstå som precis så gammal som han numer är. Sly kan knappt gå upprätt längre. Han har trubbel med att hålla i en automatkarbin utan att det ser tillgjort ut, han sluddrar (mer än någonsin) när han pratar och lyckas därmed inget vidare med att att med någon slags trovärdighet försöka gestalta en luttrad, dödlig, stenhård proffskriminell. Det ser snarare ut som om äldreboendet här borta runt hörnet släppt ut deras äldsta inneboende som lajvar tjuv/polis en helt vanlig tisdagseftermiddag.

Sly & Co boxar in far/son (namnen får vi aldrig reda på) på en gammal rostig, övergiven bro i utkanten av ingenstans och detta för att försöka knäcka sig in i deras skottsäkra lastbil. Här börjar vad regissör Justin Routt bevisligen tänkt ska vara en nervkittlande, nagelbitande historia om press, stress och hårda män som gör hårda saker - mot varandra. Far/son låser in sig i lastbilen medan Stallone och hans kumpaner skjuter 900 000 kulor med sina automatkarbiner på en skottsäker lastbil, vilket i slutändan bara resulterar i att jag som tittare får bevittna hur CGI-baserade mynningsflammor samt träffar ser ut som de gjorts i Microsoft Word medan de luttrade rånarna gör mer grimaser än en helt vanlig barnkalasclown.

Detta pågår i en timme, ungefär. Inget mer än så händer, heller. Stallone försöker prata lite med far/son och säger ett par tuffa saker som att de är "stekta" och borde ge upp, medan farsan inuti lastbilen (Jason Patric) svarar med samma medel, att han är en expolis som är sträv och tålig och att han och hans simp till son minsann aldrig kommer att ge sig. Och så fortsätter det, i en dryg halvtimme (till). Sen är filmen slut på det mest abrupta vis som jag tror att jag sett på hela året, och det går rätt enkelt att konstatera att detta är årets hittills sämsta film. Jag läser att Sly inkasserade 40 miljoner kronor för sju timmars jobb, här, och även om det är imponerande på sitt sätt, är det också ovärdigt för en av filmvärldens största actionstjärnor - någonsin.

Vad du nu än gör, och hur spännande du än må tycka att det låter med en lätt krökt, sluddrande 78-åring som blundar när han avfyrar lösplugg - Bär du under inga som helst omständigheter kika på Armor. Alls. Faktum är att du bör glömma (helt och hållet) att den här filmen ens existerar.