Arn - Riket vid vägens slut

Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar i alla fall att man satsat sjukt stora summor på Arn-filmerna. Ambitionen har varit solklar: gör en mastodontfilm på svenska. Hellre en enda fet filmproduktion än 100 supertråkiga diskbänksdraman om trasiga familjerelationer filmade i Åmål med Mikael Persbrandt på något vis inblandad i en roll som bara är ytterligare en variant på hans Gunvald Larsson-karaktär från Beckfilmerna.

Synd bara att man inte riktigt lyckades med sin ambition. För när man överfört träbocken Jan Guillous lika träiga romaner om Arn till filmduken är det långt ifrån så imponerande som det borde vara för de summorna som lagts ned på att göra verklighet av filmatiseringen. Visuellt är det visserligen precis så storslaget som det bara kan bli. Scenerna från de otaliga bataljerna är inget annat än grymt imponerande och skapar i sina bästa stunder samma sorts pampiga känslor som utländska och episka periodfilmer i stil med Kingdom of Heaven, Braveheart eller Gladiator gör. Speciellt när den oerhört vackra och stämningsfulla musiken ligger som en matta över scenerna. Då är det rysningsvarning utfärdad.

Därmed inte sagt att Arn på något vis skulle vara jämbördig med dessa filmer signerade Ridley Scott. För det är den inte. Långt ifrån. Det är nämligen så att i princip varje scen som inte utspelar sig på slagfältet känns krystade och pompösa på ett sätt som bara svenskar kan få scener att bli. "Dåååå tar jag ingen man", "Jag förbannar dig Cecilia Algotsdotter, dig och Arn Magnusson" och "Sverker Karlssons hufvud är mitt och ingen annans" är bara några av replikerna som levereras med sådan teatralisk bajsnödighet att man inte kan undgå att skratta sig sönder och samman i TV-soffan. Egentligen alla scener inifrån klostret och kungaslottet skapar såna här ofrivilliga skrattanfall. Men det är ändå bättre än i den första filmen där i princip varje scen drypte av oavsiktlig komik. Här blandar man åtminstone mellan imponerande och skrattretande.

Handlingsmässigt är det inte mer komplicerat än att den tar vid där den förra slutade. Arn strider fortfarande i Jerusalem och Cecilia räknar dagarna tills hon får komma ut från klostret. Sen kommer då dagen då Arn ska få resa hem igen. Men kommer livet i Sverige att vara så som han lämnade det? Eller är det bäddat för överraskningar? Har Cecilia väntat på han? Frågorna besvaras eftersom, så oroa er inte för att behöva sitta som frågetecken.

Bland skådespelarna är det precis som i förra filmen av ytterst varierad kvalité. Joakim Nätterqvist som Arn är bra. Gustav Skarsgård överglänser pappa Stellan med en stark insats som kung (även om hans roll i den här filmen är ganska så liten). Och Sofia Helin är söt. Men de övriga inblandade ger och tar lite väl mycket i sina insatser och även om många ändå sköter sig bra, så finns de biroller som är direkt pinsamma - och dessa skådespelare gör det vanliga felet bland svenska skådespelare att de inte riktigt verkar ha förstått att de inte står på en teaterscen utan en filmscen.

Arn - Riket vid vägens slut är, hur man än ser på saken, klart överlägsen sin föregångare. För medan den förra filmen mest var en långdragen soppa med pompösa dialoger och så mycket träighet att man fick stickor av att bara kolla på den, så är den här uppföljaren både mer fartfylld och gripande. Men det är ändå inget mästerverk. Manusarbetet och vissa av skådespelar stjälper nämligen alla försök till att skapa någonting riktigt, riktigt bra av det hela. Lyckligtvis räddas dock helheten av den fantastiska regin av Peter Flinth som är snygg och professionell genom hela filmen, de läckra striderna och den rysningsframkallande musiken.

För 250 miljoner kronor kanske man borde ha fått ut någonting bättre än det här, men å andra sidan är det väldigt befriande att titta på en svensk mastodontfilm snarare än de där diskbänksdramafilmerna jag nämnde i inledningen. Och inte bara det. Vi slipper ju Persbrandt, Lassgård, Bergström och de andra paketlösningarna som alltid annars hänger med i svensk film. Halleluja!

DVD:n från SF levereras antingen i en vanlig keep-case eller som i det här fallet, i en snygg plåtlåda. Bildmässigt är det ungefär så bra som det kan bli när det handlar om svenska filmer på DVD och även om skärpan under de mest intensiva scenerna känns något tvivelaktig är helheten ändå imponerande. Ljudmässigt är det ett mullrande DTS-spår som tar oss igenom berättelsen och under bataljerna kan man höra svärd penetrera kroppar i en grym surroundmix som lyckas med konsten att både vara kraftfull och balanserad på samma gång. Extramaterial saknas helt.