Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst: Rare

Näst på tur i vår "Bäst-serie" är den brittiska, brokiga utvecklaren Rare. Vilka av studions titlar är bäst? Perfect Dark: Zero kanske? Läs vidare så får du se...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Rare, Nintendos gamla guldkalv som under en 90-talet praktiskt taget spottade ur sig mästerliga titlar inom allt från plattformande och racing till förstapersons-skjutare, har genomlevt en brokig tillvaro sen millennieskiftet. Efter Microsofts uppköp började kvaliteten dala kraftigt: Perfect Dark: Zero hörde i allt utom grafiken hemma på 90-talet, och Kameo: Elements of Power befann sig långt ifrån vad vi hade kommit att förvänta oss av Rares plattformsäventyr. Därefter ansågs länge loppet kört. Det småtrevliga men underväldigande Viva Pinata gav en fingervisning om vart det barkade; den en gång så anrika utvecklaren förpassades med få undantag (Banjos comeback med Nuts and Bolts glömmer vi va?) till att göra familjevänliga Kinect-spel. Tanken hade ju ursprungligen varit att det svindyra Rare från och med uppköpet skulle vara med och fronta Microsofts utvecklingslag, och så blev det... såhär? Kanske en av de minst förutsägbara och mest tragiska utvecklingslinjerna hos ett stort spelföretag, någonsin.

På senare tid har det dock lyckligtvis börjat vända. Kanske inte mot fornstora dagars briljans men Rare har, först med Killer Instinct-rebooten och sen med det långlivade Sea of Thieves, om än inte bevisat att kraften sitter i väggarna - så i alla fall att de är högst kompetenta utvecklare. Med det lovande (och bedårande!) Everwild i horisonten ska jag nu blicka tillbaka och kora mina absoluta favoriter från när jag anser att Rare var som bäst.

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar

Bäst: Rare

(3) Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest
Det första Donkey Kong-spelet i Country-serien var visserligen otroligt snyggt för sin tid, med Rares revolutionerande sätt att trots hårdvarubegränsningar måla upp sanslösa 3D-modeller. Men hur ont det än gör att säga det så känns det idag både träigt, oförlåtande svårt och enformigt. Med något så enkelt som tvåans införande av karaktären Dixie Kong fick serien plötsligt ett helt annat flyt där banorna och svårighetsgraden kändes mer balanserade. Som att serien vuxit in i sina egna kläder. Jag testade spelet för första gången i co-op hemma hos en vän som ännu inte hoppat på N64-tåget, och minns hur atmosfäriska de första banorna i piratvärlden var, och hur smidigt det kändes jämfört med det blockigt tröga Donkey Kong 64. Jag vill absolut hävda att min ålder (ringa sju år) hade ett finger med i spelet, men där och då undrade jag vilket som egentligen var nyast av Nintendo 64 och Super Nintendo, och det säger väl i alla fall något om hur bra Rare lyckades med design och spelmekanik i Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest.

Bäst: Rare

(2) Goldeneye 007
Jag vet, idag ser Goldeneye inte riktigt klokt ut. Det flyter i max tolv bilder per sekund och att styra förstapersonsskjutare med bara en spak pensionerades tack och lov samma dag som Halo släpptes. Ändå gjorde Rare något fullständigt magiskt i den frihet de tog sig med narrativet. Filmens bakgrund kändes aldrig som ett ok; på något sätt lyckades Rare få spelet att kännas som allt annat än en trött, spelbar upprepning av Brosnans odiskutabelt bästa Bondrulle. De valde noggrant ut ikoniska scener (vem minns inte toalettöverraskningen på banan Facility och uppdagandet av Alec Trevelyans förräderi på Statue) och byggde ut dem efter eget tycke. Vissa banor saknade till och med helt motsvarighet i filmen, som smygandet och fritagandet av Natalya på den fantastiska Bunker, vilket kändes helt otänkbart i ett licensspel av den kalibern.

Med det sagt får man såklart inte glömma multiplayerläget, men det har väl ingen gjort heller. Jag hade faktiskt glädjen att få testa det igen för ett par år sedan, och om man bortser från att det förstås inte styrs så följsamt som skjutare gör nuförtiden, så är det fortfarande otroligt kul att springa runt och kasta knivar på varandra, eller bara skjuta raketgranater omkring sig för att sänka bilduppdateringen för andra spelare. Eller bli sur för att någon valde den vanskligt korte Oddjob.

Bäst: Rare

(1) Banjo-Kazooie
Jag säger bara en sak: Grant Kirkhope. Han är kanske den bästa spelmusikkompositören som någonsin satt sin fot på jorden, och Banjo-Kazooie är hans största musikaliska verk. Det är inga små ord, såklart. Men lyssna bara på detta sex timmar långa medley och gör som ungdomen säger: "change my mind". Det är inte bara det faktum att musiken fungerar utmärkt på egen hand (själv lyssnar jag ofta på det under långresor i bilen), utan framförallt att den harmonierar så bra med den lite obehagliga, sagolika stämningen som Rare målar upp. Just denna tonen, i gränslandet mellan det gulliga och skräckfyllda, anser jag så mycket mer välbalanserad och intressant än allt vad Banjos förebild Mario någonsin figurerat i, där allt ska vara så platt och sorglöst.

Men det betyder förstås ingenting om inte det spelmekaniska hade varit spännande, och här trumfar återigen Banjo generationskollegan Marios äventyr (ja, jag tycker att Banjo-Kazooie är det bättre spelet, "change my mind" igen). Förutom att spelet är osedvanligt långt, fyllt med hemligheter, samlarobjekt och minnesvärda karaktärer, så är variationen faktiskt helt underbar. Jag behöver inte rada upp en massa exempel, det räcker väl med att säga att den allra sista utmaningen innan slutbossen består av ett svinsvårt, antiklimatiskt quiz om spelet själv? Det blir liksom en påminnelse om när Rare var så bra att dom kunde göra praktiskt taget vad som helst - även ta helt vansinniga designbeslut - och ändå, på något sätt, leverera guld.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy