Välkomna och häng med på en riktig nostalgitripp till videons barndom med uthyrningshyllor fyllda av skumma analogformat och magra utbud. Då, 1976, hade John Carpenter just börjat skapa sig ett namn som regissör och lät sig inspireras av sin idol Howard Hawks gamla westernrökare Rio Bravo. Än var han dock långt från sin kommande demonstatus så både manus och budget anpassades till en mer kostnadseffektiv exteriör. Sagt och gjort, Los Angeles undre värld fick istället gå lös på en underbemannad polisstation. Remake? Tja, det är Hollywoods mest slitna glosa de senaste åren och kan betyda ganska mycket men jag antar det, nånting ditåt.
Om Carpenter i sin tur är fransmannen Jean-Francois Richets idol låter jag vara osagt men omöjligt är det inte. Han har bytt ut både stad och våldsverkare i sin amerikanska filmdebut och fokuserar på en poliskår där varje åtgärd vore en frälsning: Detroit, korruption, övervåld och Brian Dennehy (tjock och spastisk, alldeles som vanligt).
Originalfilmen från 1976 var inte helt okontroversiell och tog sin plats i filmhistorien med en suggestiv syntslinga. Den här versionen är snäppet våldsammare och vill mycket mer än den klarar av. Laurence Fishburne osar fortfarande Matrix och är ganska slät som i-alla-situationer-sansad-crimelord, den alla är ute efter. Ethan Hawke är borderlinersnuten som börjar dagen med en djup swig ur whiskyflaskan och bottenkänning i pillerburken. Med såna poliser behövs knappast brottslingar och mycket riktigt, snart är det svårt att skilja vän från fiende.
Richet låter polisstationen få en touch av en svunnen tid. Det är coolt, men tyvärr bara en av filmens få poänger. Filmens problem är många fler varav ett irritrande är att grundupplägget inte riktigt passar in i samtiden längre. Jag kan ta en och annan logisk glitch men, kom igen, belägra en polisstation en hel natt i en av västvärldens största städer? Går det? Såklart inte, den dumma idén dog med mobiltelefonen även om nämnde Dennehy i en scen förklarar hur det går till med störsändare och så vidare.
Men ok, det hade också gått att hantera om åtminstone Gabriel Byrne levererat mer än sitt skeva standardleende och/eller John Leguizamo legat på samma nivå som i Spun. När de nu inte gör det så börjar ursäkterna ta slut och efter många pang-pang-scener och bortskjutna skallar ställs vi inför följande enkla summa: långtråkigt med usel fusksnö.