Alla har vi sett den här filmen flertalet, flertalet gånger förut. Alla vet vi hur samtliga av karaktärerna kommer att vara, bete sig, prata och vilka slutsatser de kommer att dra samma sekund som de kliver in i bild och alla vet vi direkt hur allt kommer att sluta, redan i introt. Den typen av extrem förutsägbarhet är såklart inte bra. Särskilt inte när det handlar om en två timmar lång tortyrstund i soffan där en kroniskt perfekt sminkad Jennifer Lopez skrikgrinar inuti cockpit på en stor robot.
Atlas är Netflix nya scifi-storsatsning och den är regisserad av gubben bakom The Rock-rullarna Rampage samt San Andreas. Det känns därmed väldigt mycket som en film av den typen. Urdum. Plastigt ful. Smetigt nedgeggad av tonvis med generiska datoreffekter och med noll egentlig förmåga att förmedla några slags riktiga, äkta, trovärdiga känslor. Faktum är att regissör Brad Peyton här hanterat Jennifer Lopez, hennes roll och porträtt, som han skulle ha gjort om det var Dwayne "The Rock" Johnson som satt och lipade inuti jätteroboten. Detta är filmskapande på en sån planlöst, fantasilös, meningslös nivå att det nästan inte går att begripa.
Detta är mech-roboten Smith, som har exakt samma röst som Baymax i Big Hero 6 och känns som den tröttaste AI-klyschan i filmhistorien.
J-Lo sover i gårdagens kläder när morgonklockan ringer. Hon är neurotisk och stressad, känslomässigt trasig och inleder sin dag med fyra koppar koncentrerat framtidskaffe. Atlas äger rum i en avlägsen framtid där en slags Wish-variant av Skynet tagit över jorden och mulat sönder en god tredjedel av befolkningen. Innan en enad styrka krigsmakter vid namn INC lyckades pressa tillbaka robotsoldaterna och deras listighet, flydde plåtgubbarnas befälhavare och skapare till en främmande planet långt borta i en annan galax och när 28 år passerat, får vi veta att det är hög tid att följa efter "Harlan" till planeten GR-39 för att utplåna robotarna för gott. AI-forskaren Atlas Sheperd (J-Lo) var tillsammans med sin briljanta och numer avlidna mor avgörande i utvecklandet av den AI-teknologi som raserade världen, vilket gör att hon såklart är söndertrasad inombords. Atlas litar inte på någon. Inte på något. Hon hatar såklart robotar, släpper aldrig in människor inpå livet och vägrar prata känslor.
Jennifer Lopez slåss för sitt liv, och för att slippa lära sig att älska igen.
Precis som i I, Robot eller någon av de andra 30 scifi-filmerna som Peyton kopierat (rakt av) här går hela handlingen ut på att den stackars Atlas ska lära sig att älska igen, öppna upp - känna saker. Hon tvingas slå följe med AI-roboten "Smith" som envist försöker expandera hennes synsätt och synka med hennes innersta tankar medan Atlas, neurotisk och fientlig, hela tiden försöker hålla roboten på distans. Detta efter att de kraschlandat på den ogästvänliga planeten där AI-kungen Harlan och hans lejda hejdukar befinner sig, vilket såklart gör att tiden är knapp och att hela galaxen nu endast kan förlita sig på Atlas och hennes snacksaliga robot-skin Smith. Om de misslyckas, är vi alla rökta.
Den enda lilla minibehållningen i denna sörja till film är faktiskt Simu Liu i rollen som AI-kungen Harlan. Han är bra, i de skrämmande få scener där han medverkar.
Atlas är en riktig skräpproduktion. Riktigt skräp, rakt igenom. J-Lo fortsätter slunga ur sig bristfälligt entoniga prestationer som gör det allt mer märkligt att hon tidigt i karriären trots allt kunde agera, riktigt väl till och med (kika bara på U-Turn om du behöver se bevis på detta). För det mesta försöker hon gråta men lyckas aldrig, visar då istället tänderna i underkäken under långa perioder och sluter ögonen sådär krampaktigt, gång efter gång, vilket där inuti robotdräkten mest bara blir pinsamt - till slut. Payton lånar friskt från T2, I, Robot samt Avatar och lyckas även sno designen på själva mech-robotarna direjkt från Camerons klarblå klassiker och när Atlas + Smith träder in i en främmande rymddjungel dränkt i månljus, passar han till och med på att sno direkta repliker om hur neuronerna i naturen är kopplat till allting levande, direkt från Avatar.
Effekterna är fula. Produktionsdesignen andas Battlefield Earth och striderna känns som de gjorts i en gammal grafikmotor, i form av slöa, dåliga mellansekvenser i ett Playstation 3-spel. Netflix har tillsammans med Lopez spottat ur sig en hel del skräp men även om förra filmen The Mother var dålig, var den aldrig fullt såhär usel.