Austin Powers in Goldmember

När jag först såg den här filmen började jag fundera. Finns det någon som är så smaklös som Mike Myers är i sina egna Austin Powers-filmer? Ibland är skämten i Goldmember så könsrelaterat uppenbara och fåniga att man undrar hur han ens lyckas överleva sina egna filminspelningar. Men överlever gör han, och bjuder på vad som enligt mig är de roligaste komedierna på senare år.

I den tredje och avslutande delen i filmföljetongen om den ohygieniskt taffatte kvinnotjusande James Bond-parodin Austin Powers får vi följa med till 70-talet. Austins besvär fördubblas då den alltid like elake ärkeskurken Dr.Evil allierar sig med den nytillkomne Goldmember (också han spelad av Myers). En holländsk adelsman med svåra hudsjukdomar. Som vanligt är handlingen bara en lättsam förklädnad för att kunna leverera så många hysteriska skämt som möjligt, något som Goldmember definitivt lyckas med. Humorn är satiriskt sylvass och ständigt lågt slående men samtidigt jättelöjlig och stundtals pinsamt förutsägbar. Det handlar som i de två föregående filmerna att bara låta sig sväljas av stämningen och låta skrattmusklerna göra jobbet.

Tillkommit, förutom Goldmember, har Austins nya, kvinnliga hjälpreda Foxxy Cleopatra (spelad av sångerskan från Destinys Child, Beyonce Knowles.) Vi får också för första gången träffa Austins far, Nigel Powers, spelad av Michael Caine. Caine gör en strålande, delvis självparodisk roll och lyfter stora delar av filmen. Riktiga gapskratt, sådana som förlänger livet, kan få en att ursäkta det mesta. Detta gäller i allra högsta grad för Austin Powers in Goldmember. Den är rent filmiskt kanske den sämsta av de tre delarna men samtidigt så oerhört roande att betyget trots
allt blir väldigt högt. Detta en resa i könshumorns uppenbarligen bottenlösa land där felande kroppsfunktioner, sexuell frustration blandas med perversa utfall och helgalna rollkaraktärer. Jag har sällan skrattat så här mycket åt en film.