Filmen:
Vad händer när en leksak börjar tänka på döden? Indiefilmskaparna bakom Ladybird och The Squid & The Whale har tagit på sig uppdraget att berätta historien om Barbie, men inte den historia du har tänkt dig: denna Barbie åker ut på livsförändrande resa till vår verklighet för att hitta flickan som har gett upphov till dockans dödsångest och upptäcker inte bara bitterljuva sanningar om den mänskliga världen; hon inser också att hon är mer än vad hon är ursprungligen skapad för. Groovy!
Jag har inte en särskilt stark relation till Mattels högklacksbärande bästsäljare, annat än gångerna jag drog ut huvudet ur syrrornas dockor och kastade ut de genom fönstret. Jag hatade inte dockan, det symboliserade bara allt som vi pojkar avskydde: mode, smink, tjejkvällar, och - gud förbjude - hästborstning! I Greta Gerwigs version är Barbie dock betydligt mer än så: Barbie är en revolution inom leksaksindustrin. Hon är kärnan hos varma barndomsdagar. Hon chockrosa feministisk symbol som kommer i alla kulturella skrudar och storlekar. Hon är ett orealistiskt verklighetsfrånvänt skönhetsideal som flickor har svårt att uppnå. Hon är perfektion. Hon är en defekt. Hon är Barbie, helt enkelt - det beror på hur man leker med modedockan.
I filmmakaren Greta Gerwigs Barbie-värld är Barbie lite allt möjligt: det är en färgsprakande Lego Movie för vuxna. Det är en utflippad metakomedi med musikaliska inslag. Det är en politisk laddad berättelse om den eviga kampen mot patriarkatet. Det är en existentiell resa om att hitta sitt sanna jag i en förvirrande värld. Greta Gerwig har förvandlat varumärket till sin egen lekstuga, vilket å ena sidan är en uppfriskande vinkel i en uppsjö av mer eller mindre fantasilösa licensfilmer. Å andra sidan är det också en överbelastad film som inte alltid lyckas sy ihop filmens alla sömmar. Men det är en kul lekstund, trots sina brister.
Margot Robbie är riktigt bra som den stereotypiska Barbie-dockan som försöker hitta sin själ efter att ha insett att hon inte längre klarar av att leva det perfekta Barbie-livet. Det finns många intima scener där Barbie bara andas in det komplicerade livet precis som det är och dessa är filmens höjdpunkter. Den som stjäl rampljuset är dock Ryan Gosling som är alldeles hysteriskt rolig som Ken, en blondblekt simp-docka som fortfarande trånar efter Barbie trots att hon har placerat honom i vänskapszonen. Hans övergång från feminin strandkille till renodlad douchebro är fantastiskt fånigt och står för filmens största skratt.
När Gosling inte lyser till med sin närvaro faller dock filmen också platt under sina många humorförsök, särskilt när några seriösa stunder förminskades med något obligatoriskt billigt skämt. Den upphöjda realismen är kul, om än ojämn. Tekniskt sett fungerar den där Dr. Seuss-doftande LSD-trippen riktigt bra till en början, där produktionsdesignen och fotot prickar den plastiga flickbarndomen på helt rätt sätt. När Barbie väl når vår deppigare verklighet skadas dock kontrasten av Mattels högkvarter, som av någon anledning är lika Bolibompa-aktig som Barbies värld. Will Ferrell som Mattels VD blir snabbt en tröttsam pajas och sättet som han integreras i filmen på känns mer märkligt än roligt. Här hade man kunnat klippa bort väldigt mycket flams.
Det finns också en historia mellan en mamma och hennes distanserade tonårsdotter som blandas in i smeten och man tappar lätt taget om dess emotionella tråd när berättandet blir för långdraget och svajigt mot den sista fullproppade akten. Barbie är lika hyllande som den är kritisk till dockans betydelse, men plockar också hem lite väl lätta stereotypa poänger på vägen. Samtidigt uppskattar jag mycket av den udda tonen som Gerwig har satsat på här. Hon hade kunnat ta den lätta vägen och göra en konventionell reklamfilm för Mattel - vilket det i grunden också är - men här drivs det också mycket med könsroller och företagskultur, vilket gör det hela lite mer färgstarkt.
I slutändan är Barbie en ojämn men underhållande metakomedi som inte räds att ta udda riktningar - som att skapa en politisk konflikt i ett leksaksland mellan Barbies och Kens - men som samtidigt är lite väl klumpig i sitt predikande. Det finns många idéer här som bråkar om plats och det gör att ett gäng karaktärer mest glöms bort, men det finns också ett driv bakom Barbies existentiella resa som gör det hela till mer än bara rosa plast och glittriga frisyrer. Barbie får biopremiär den sjunde juli.