Basic Instinct 2

Jag tänkte först inleda denna recensionen med raden "Uwe Boll kom tillbaka, allt är förlåtet". Men riktigt så illa är det kanske trots allt inte och det finns en uppenbar risk att jag vid senare tillfälle kommer ångra ett sådant uttalande. Jag nöjer mig istället med att uppmana er läsare att skynda er att läsa recensionen innan den självförstörs och bokstäverna flyr i ren panik över att behöva befatta sig med Basic Instinct 2. Eller som jag även börjat kalla den; Sex and the City - episoden som både Gud och Djävulen glömde i rent försvarsmekanismsyfte.

Men om vi ska ta det lilla lugna så var det ju faktiskt så att Paul Verhoevens regi och en Sharon Stone i sitt livs form gjorde första Basic Instinct till en utmanande thriller med Hitchcock-inspirerade spänningsmoment som inte övertrumfades särskilt många gånger under 90-talet. Det vore felaktigt att påstå att den har en framträdande plats i min DVD-samling men likväl plockar jag fram den några gånger om året för att njuta av det psykologiska samspelet mellan Stone och Douglas. Jaja okej då, den innehåller visst en del snygga sexscener också om sanningen ska fram. Och det ska den ju, även om man faktiskt inte fick reda på hur det låg till med alla morden och vem som egentligen var skyldig. Nu, 14 år senare, har Stone rymt från ålderdomshemmet för att reprisera sin roll som gäckande mordmisstänkt. Den här gången är det en psykiatriker som faller offer för mansslukerskan när han får i uppgift att utvärdera henne.

Vissa recensioner skriver sig nästan på egen hand och man får lägga band på sig för att inte överskrida Petters hårt hållna teckengränser. Det är vid sådana tillfällen som man faktiskt gillar sitt recensentjobb och med glädje rekommenderar det till andra. Men vid vissa tillfällen är det en sällan skådad skärseldsplåga att recensera film och allt man skri-ver blir så genomuselt att det måste förpassas till bokstavssoptippen för återvinning där de så småningom i ny skepnad förvandlas till någotsånär acceptabla ord att publicera. Alla recensioner hittills i min recensentkarriär kan placeras in i en av ovanstående kategorier. Förutom denna gången. För Basic Instinct 2 är helt enkelt så läbbigt miserabel att den inte går att skriva om. På fullt allvar.

Så med dialoger hämtade från B-film för dummies, larvigt skådespel och Noblesse-tunt manus finns det bara en sak att tillägga; ge mig den där förbannade ishackan så att jag kan förstöra originalet och alla kopiorna innan fler oskyldiga hinner drabbas.