Det är faktiskt hela 16 år sedan Bandai och Namco slogs ihop och bildade Bandai Namco. Var för sig var de fenomenala spelföretag som även hade en massa andra sidoprojekt, och tillsammans är de en gigant med så mycket förstklassig och viktig underhållning på meritlistan att det får betraktas som en lika ärofylld som svår uppgift att vaska fram deras allra bästa spel. Namco grundades trots allt redan 1955 och har varit med ända sedan spelens barndom och såklart även gett världen den första spelikonen i form av Pac-Man. Men nog svamlat om allt detta, här är deras tre bästa spel genom tiderna.
Tidigare delar ur denna artikelserie:
Bäst: Total War
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo
Bäst: Tecmo
Bäst: Team 17
Bäst: Square Enix
(3) Tekken 7
Jag älskar fighting och faktum är att ett av mina allra första spelminne någonsin var just fighting, då jag som liten parvel försökte spela Karate Champ på en lokal pizzeria. Men just Tekken och jag har aldrig klickat. Jag gillar såklart serien (jag är väl inte idiot), men under Playstation/Saturn-eran lirade jag helst tvådimensionell fighting och när Dremcast kom sadlade jag över till Soul Calibur och tredimensionell fighting. Faktum var att jag inte var golvat ens när Tekken 7 släpptes, trots uppenbara kvaliteter. Nej, istället har det liksom fått växa på mig, och efter runt 25 år konverterat mig till Tekken-entusiast på ren och skär kvalitet. Alla uppdateringar och allt extramaterial gör att detta idag är ett av de bästa figthingspel jag någonsin lirat, och att det dessutom flyter som smör och är hutlöst läckert designat gör ju heller inte saken sämre. Ett sant mästerverk, varken mer eller mindre.
(2) Ridge Racer
När jag i samband med en flytt nyligen startade Ridge Racer till den allra första Playstation saboterades två decennier av riktigt, riktigt fina minnen. Det släpptes som lanseringstitel när Sony bestämde sig för att satsa på egna konsoler, och som du såklart vet är lanseringsspel sällan de mest imponerande titlarna rent grafiskt. Idag är det mest en ultrakulört gröt där man med styrkors (analogspakar fanns ännu inte i konsolvärlden) ska lotsa runt ett par polygoner som endast vagt påminner om en bil. Men där och då, 1995, fanns det verkligen ingen motsvarighet. Det var som att jag hade skaffat ett alldeles eget arkadspel hemma och jag och min bror spelade det sönder och samman i jakt på de där ultraviktiga hundradelarna - trots att det egentligen bara hade en enda bana. De solstänkta omgivningarna, grafiskt lullull som flygplanet som lyfter i en kurva, att bredställa kärran i den gult belysta tunneln och det hysteriska soundtracket... Ridge Racer har inte åldrats med värdighet, men det står sig som det bilspel (Mario Kart borträknat) jag spenderat mest tid med genom alla tider och jag älskar det gränslöst.
(1) Soul Calibur
Introfilmen till Soul Blade står sig med råge som det bästa jag någonsin sett. Men det satte också halvt orimliga förväntningar på grafiken, som till Playstation inte ens kom i närheten. När Dreamcast lanserades några år senare, importerade jag raskt en konsol från Japan med Powerstone, Sonic Adventure och Kita He. De båda förstnämnda spelen lirades sönder och samman och bjöd på grafik jag aldrig vågat drömma om, men trots det, och trots ohyggligt gryniga trailers på det ännu primitiva internet var jag helt oförberedd på åsynen av Soul Calibur som anlände runt ett halvår efter min Dreamcast. Jag var fortfarande ganska ensam om att ha en sådan eftersom de bara fanns i Japan vid denna tidpunkt, och det resulterade i att folk kom från när och fjärran (ofta sådana jag fått bra kontakt med via det primitiva internet) för att provspela.
Lyckligtvis backade Soul Calibur upp det helt overkliga utseendet med minst lika bra gameplay, och under flera års tid var det här mitt absoluta favoritspel. Vi lirade det sönder och samman så snart tillfälle gavs, och faktum är att det här är ett av få gamla, tredimensionella spel jag gärna lirar än idag. För det står sig faktiskt. Kör du en av de mer högupplösta versionerna som finns till Playstation och Xbox så kommer magin snabbt tillbaka. Bandai Namco lyckades aldrig riktigt återskapa briljansen i det första spelet i de många uppföljarna, utan försökte sig på allt fler supermätare och gimmickar, men "The soul still burns" när det kommer till detta mästerverk.
