Beau is Afraid

Filmen:
Beau is Afraid är den simpla och komplexa historien om en mycket paranoid man kallad Beau (spelad av den alltid lika utmärkta Joaquin Phoenix) som planerar att besöka mamma, men som efter en rad incidenter blir försenad och beger sig ut på ett farligt äventyr som tar honom på både en bokstavlig och metaforisk resa. Snart kan han inte längre skilja på vad som är verklighet eller vad som är manifestationer av hans största rädslor - och det kan nog inte publiken heller. Mer än så kan man verkligen inte säga om man inte vill avslöja alla delikata och galna detaljer som Hereditary-regissören Ari Aster vill chocka publiken med.

Var ska man börja med den här tre timmar långa terapisessionen? Sigmund Freud skulle minsann få vatten på sin kvarn med Ari Asters surrealistiska ångestodyssé. Detta är den ultimata "kill you darlings"-filmen som behåller precis alla darlings som Aster tilläts ha och det går inte att göra annat än att respektera denna psykopat till filmmakare. Det är precis allt man som cineast vill ha ur en film, hur mycket man än må ifrågasätta det som Aster vill förmedla: filmen är nämligen lika ambitiös som den är pretentiös, lika dråplig som den är sorglig, lika nyanserad som den är obalanserad, lika vettig som den är tokig, lika hypnotiserande som den är utmattande. Beau is Afraid är en enda lång panikattack som tar så många vändningar att man hinner bli slutkörd och besegrad långt innan filmen ens når sina eftertexter. Jag kände mig mest frustrerad när Beau väl nådde mållinjen och ville skaka av svaren från Aster. Samtidigt älskar jag hur flippad denna konstruktion är och hur flippad man blir av att försöka tyda denna psykologiska gåta.

Det är en stressig upplevelse. Det är direkt svettigt hur disharmonisk Beaus stegrande epifani faktiskt är, även om man inte alltid förstår hur eller varför det hela är så obehagligt. Beau is Afraid levererar aldrig svar och är direkt kompromisslös med sin röda tråd, där filmen plötsligt kan förvandlas till en animerad teatersaga bara för att Aster känner för det. Som tittare känner man av det ojämna tempot och när Aster tappar tråden tappar han verkligen den. Ändå kan man inte sluta tänka på filmen; man kan inte sluta på Phoenix passiva hjälte och hur lite driv det finns i denna stackare, man kan inte sluta tänka på vad hans märkliga irrfärd egentligen handlar om, man kan inte sluta tänka på motivet bakom de många karaktärer som omger Baeus kaotiska liv. Man vill bara dissekera, dechiffrera, granska, bryta ner, studera och sätta ihop Beaus livspussel en bit i taget, upptäcka sanningen bakom Asters överbelastande epos. Aster har gjort filmen för sin egen skull och vi som tittare kan bara kapitulera och spela hans onda spel.

Beau is Afraid är definitivt inte en film för alla. Antingen kommer man att älska denna psykosexuella ångest för det skoningslösa konstverk det är eller så kommer man bittert peka långfingret tillbaka mot Aster, som mest troligt skrattar åt folks förbryllade reaktioner. Det kanske finns en mellangrund för filmtittare som respekterar det tappra filmmakandet, men som har alldeles för lite tålamod för det meningslösa kaoset som målas upp på bioduken. Oavsett finns här så mycket att diskutera och debattera om att ingen kommer ha helt rätt, men inte heller helt fel. Det är inte alltid subtilt, men det är inte heller alltid tydligt hur kronologiskt allt sker. Man sitter nästan som en psykolog med ett anteckningsblock i ena handen när man försöker förstå Beaus värld. Innerst inne vill vi förstå hans undermedvetna smärta. Eller så antecknar vi ner alla hans felsteg för att inte sluta upp som denna klenmodiga förlorare. Det är helt upp till dig. Aster tar ingen hänsyn till dina känslor; Beau is Afraid kommer att traumatisera dig, hur man än vänder och vrider på det. Det är ohämmat, obekvämt och underbart olustigt. Med andra ord: Ari Aster har gjort det igen!