Beck - Levande begravd

Filmen:
Är det verkligen slut nu, Martin Beck? Jag frågar därför att Peter Haber och Micke Persbrandt redan för 20 filmer sen sa att det inte skulle komma fler urvattnade och mediokra polisthrillers med pappa Rudolf Andersson i huvudrollen som den grubblande poliskommissarien Martin Beck.

Sen kom det 20 nya, typ.

Beck - Levande Begravd är del 26 i en filmserie som sedan länge börjat trampa på tomgång. Vi kan allt det här nu. Att Peter Haber skriker "Guuuuuuuunvald" minst 15 gånger i varje film när Micke Persbrandts karaktär Gunvald Larsson får ett utbrott och misshandlar bovarna utan en tanke på att hålla sig till det regelverk som poliserna ändå är svurna att upprätthålla. Gunvald i sin tur säger "Jävla pissmurvelapa" i 30 olika varianter under filmernas gång samtidigt som den nästan kriminellt tråkiga grannen med stödkrage pratar om sina stänkare och drar skämt som är så tråkiga att man inte bara INTE skrattar. Man mår fysiskt dåligt också.

Den här gången handlar det om en mördare som begraver folk levande. En oerhört bra premiss som jag faktiskt trodde skulle kunna bli till en hyfsad film - och visst, helt värdelös är inte Beck - Levande begravd, den har några stunder som faktiskt bjuder på genuint lyckad spänning. Som då man i filmens inledning har en nervig scen i en biltvätt på en bensinmack. Efter det struntar Harald Hamrell fullkomligt i spänning och levererar precis det som många av oss tröttnade på för redan 25 filmer sedan. Krystade dialoger mellan huvudpersonerna, raseriutbrott med Gunvald, den tråkiga grannen och den obligatoriska scenen där Beck käkar lunch på stammiskrogen med sin dotter Inger. Skådespelarna ser alla ut att ha tagit sömnpiller innan sina scener och någon strikt personregi ser man aldrig skymten av från Hamrells sida.

Beck - Levande begravd är själva definitionen av en medioker polisthriller där taffliga försök till spänning blandas med oengagerade skådespelarinsatser och en slutkläm som visserligen är lite oväntad, men samtidigt totalt ointressant på grund av riktigt, riktigt dålig uppbyggnad. När jag bloggade om filmen tidigare i år, så gjorde jag en gissning på hur filmen skulle sluta.

"Förmodligen är det en kvinna. Som är sur på samhället. För att hennes barn dog på BB. För att läkaren hade skägg och körde MC på fritiden."

Tragiskt nog, så är det inte riktigt så oväntat den slutar...

Bilden:
Den här Blu-raytransfern är precis som filmen i sig ett uppvisande i medelmåttighet. Tråkigt blek färgpalett, halvdan skärpa som gång på gång känns alldeles för mjuk, grådaskig svärta och en hel del störande brus som mer än någonting annat får en att tänka på en sämre DVD-film. Det enda som egentligen känns bra är när man befinner sig inne i polishuset som är relativt upplyst, vilket gör att skärpan vaknar till liv och i några få minuter visar upp en del findetaljer som trots allt får en att inse att det är en BD-utgåva man kollar på.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Ett mullrande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som får rummet att skaka under framförallt musikinslag då mördaren snickrar ihop sina kistor, det är inte nödvändigt ett pluspoäng, även om många misstar kraft för kvalitet. Här känns basen ganska obalanserad och det låter många gånger som att den ska explodera - vilket ju kanske inte var tanken när man satte sig ner för att mixa ihop ljudet. I övrigt är det ett ganska anonymt spår där surroundeffekterna är medelmåttiga och där dialogerna, precis som i majoriteten av svenska filmer, är svåra att höra under vissa delar av filmen, vilket gör att man nästan är tvungen att slå på undertexterna för att inte missa någonting "viktigt".

Extramaterialet:
Ingenting.