Beetlejuice Beetlejuice

36 år efter mötet med Beetlejuice befinner sig Lydia (Winona Ryder) i en allt annat en idealisk livssituation. Visserligen delar hon rampljuset i en populär spökshow tillsammans med sin pretentiöse producent-pojkvän (Justin Theroux), men sprickan som har uppstått mellan hennes alienerade dotter (Jenna Ortega) har tyngt henne till den grad att hon inte längre har kontroll över sitt eget liv. När hennes far dör i en bisarr flygplansolycka återförenas den spökdrabbade familjen för att hela såren tillsammans. Dock hade hon inte räknat med att ännu en gång hemsökas av Michael Keatons avskyvärde poltergeist, som är mer desperat än någonsin att gifta sig med Lydia efter att hans själslukande exfru (Monica Belluci) söker hämnd...

Det var med skräckblandad förtjusning som jag äntrade biosalongen för att spana in Tim Burtons stora återkomst. Anledningarna var många: en av dessa är den omisskännliga känslan av att drunkna i cinematiska gravplundringar från 80-talet och en annan är det faktum att Burton inte har gjort en vettig film sedan... Corpse Bride? Sleepy Hollow? Hans CV har inte direkt imponerat de senaste 15 åren, särskilt inte när han fastnade i det där vidriga CGI-träsket under sina Disney-samarbeten.

Efter den värdelösa nytolkningen av Dumbo kände jag att den en gång vördade filmmakaren dessvärre hade passerat sitt bäst före-datum. Lyckligtvis kan jag säga att Beetlejuice Beetlejuice (kul titel förresten) är en skön elektrisk stöt i det hårt sminkade liket. Det är som att någon ropat "Tim Burton" tre gånger i rad och väckt den där gamla skapardemonen hos regissören, som här frossar i bisarra element och vidrigt underhållande äckelpäckel i högform. Det är en injektion av oväntad inspiration och lekfullhet som sprider sig till hela biosalongen. Jag skrattar! Jag sittdansar! Den lever! DEN LEVER!

Det finns mycket att gotta sig med i Burtons gamla undervärld även denna gång. Det fullständigt kryllar av knasiga kadaver och excentrisk efterlivshumor, där karaktärer - gamla som nya - kastar ur sig komiska repliker på löpande band och skapar minnesvärda ögonblick utan ansträngning. Beetlejuice Beetlejuice har en förmåga att ständigt hooka tittaren med lekfulla sekvenser, som när en av filmens många antagonister häftar ihop sig med häftapparat till populärmusik eller när filmen plötsligt skiftar över till en italiensk svartvit skräckis. Min favoritscen är en fantastiskt underlig musikalversion av Richard Harris "MacArthur Park" som nästan håller på lite för länge, men bara nästan.

Keaton är som väntat briljant som den randigt klädde demonen, men Catherine O'Hara stjäl helt och hållet showen tillsammans med Willem Dafoes knäppa spökpolis. Även Ortega, som ju blivit något av en Burton-stämpel, lyckas gjuta in varm mänsklighet i den helvrickade uppföljaren med sin tonårstrubbel och kvicka repliker. Några typiska reboot-checkboxar och några obligatoriska upprepningar från sin kultförklarade föregångare till trots finns det oväntat mycket energi, lyster, kärlek och uppfinningsrikedom för att vara en trött uppföljare på en gammal franchise. Skaparglädjen som uppenbarligen ligger bakom produktionen smittar lätt av sig på tittaren, särskilt om man är ett stort av originalet likt undertecknad. Det hjälper också att Burton har fokuserat på mer praktiska B-filmdoftande effekter denna gång och lämnat den där fula CGI-estetiken som tidigare har förpestat hans alster.

Min kritiker-reptil-hjärna är dock smärtsamt medveten om att filmen i grunden tillhör kategorin "onödiga uppföljare" som upprepar gamla trick från originalet och att det är en lite väl uppstoppad historia. Det läggs ständigt till nya sidohistorier som alla trasslar in sig mot den hafsiga tredje akten, där det märks att man inte riktigt har kunnat bestämma sig för vad uppföljaren egentligen vill vara. Det är som att fyra olika filmmanus har tryckts in i en enda film, vilket gör att det snabbt blir alldeles för mycket av det goda mot slutet. För många karaktärer, för många krystade storytrådar som egentligen inte leder någon vart. Den tredje akten är helt klart den svagaste sett till strukturen och det går inte att ignorera hur poänglösa vissa karaktärer faktiskt är.

Men så fort Beetlejuice Beetlejuice tappar bort mig (ungefär där ett tiotal karaktärer riktningslöst springer omkring i undervärlden) lyckas filmen ändå vinna tillbaka mig med något bisarrt musiknummer eller någonting underbart märkligt som får mig att garva. Filmen är så lätt att förlåta för att den är så oförlåtande i sin frenesi. Det här är ett störtkul spöktivoli från början till slut som visserligen gör besökaren utmattad mot sista åkturen, men som i slutändan ändå fick mig att le ett sådant där äckligt gultandat demon-flin efter att kopplat bort säkerhetsbältet i Burtons vilda åktur. Det här är bra mycket roligare än det andra cyniska nostalgibetet man lockas med nuförtiden. Jag tar hellre för mycket Beetlejuice än för lite Beetlejuice, om det nu ens finns något som heter "för mycket Beetlejuice".

Som väntat rår uppföljaren inte på sin klassiska föregångare, som ju är en så unik och hysterisk produkt från 80-talets galenpannor, men det som många av dessa gravplundringar i Hollywood inte lyckas med är att ge mersmak - och Beetlejuice 2 lyckas med den bedriften. Jag vill ha mer knäppa äventyr med ruttnande gastar, jag vill återvända till Burtons märkliga hjärnspöken, jag vill sittdansa till fler underliga dansnummer. Strukturellt sett är det inte en fantastisk film, men som Beetlejuice-film är det en dråplig och dödskul filmfest för Burton-fantaster.