Big Mama Jack

Jag har ljugit många gånger i mitt liv. "Den här köttgrytan var ju jättegod" när man egentligen tyckt att den smakade gamla militärkängor i cayennepepparkryddning. Eller "Ååh, vilken fin tröja" när en släkting som helt och hållet saknar god smak och modemedvetenhet gett en chockrosa sweatshirt med en älg som motiv i julklapp. Små vita lögner som lämnat min mun för att jag inte velat såra någon jag tycker om. Men när det handlar om film och i synnerhet recensioner, så ljuger jag aldrig. Det är tur för er. Annars kanske ni hade fått för er att Big Mama Jack skulle vara en rolig film - vilket den absolut inte är.

Leon Schusters komedi är nämligen en totalt humorbefriad och ooriginell berättelse som endast består av idiotiska försök till underhållning. Karaktärer snubblar på skateboards, hundar hamnar i tvättmaskiner och på den vägen fortsätter det. Smaklösa skämt delar utrymme med ren slapstick där regissören valt att använda snabbspolningsknappen för att skapa lite Chaplinkänsla. Behöver jag överhuvudtaget tillägga att man blir redigt less på allt snabbspolande efter en stund? Nä, tänkte väl det.

Schuster (som skrivit manuset) spelar själv huvudrollen som Jack, en filmarbetare som blir drogad av en elak regissör och därefter spyr ner en känd skådespelerska i direktsändning, vilket får honom att bli jagad av samtliga poliser i landet. I ett försök att undkomma lagens långa arm klär han ut sig till en fet, mörkhyad kvinna som av en slump råkar bli anställd som hushållerska hemma hos regissören.

I princip varenda scen i Big Mama Jack känns igen från andra komedier (Välkommen Mrs. Doubtfire, Big Momma’s House, etc) - med den lilla skillnaden att scenerna var hyfsat roliga i originalfilmerna, men inte här. De klumpiga försöken till humor resulterar på sin höjd i små, små sympatiskratt och det hemska manusarbetet överskuggas endast av de pinsamt dåliga skådespelarna. Leon Schuster och Lionel Newton är de som gör allra sämst ifrån sig. Schuster som tydligen är något av en kultfigur hemma i sydafrika saknar egentligen allt som kännetecknar en bra komiker (han får Martin Lawrence att framstå som en gud) och Newton använder sig av samma uttryck genom hela filmen - skriker ut vrede genom att öppna munnen och fladdra med tungan medan han gormar. Kul, ehum.

Om ni inte redan känner er manade att ta stort avstånd från Big Mama Jack, så kanske min slutplädering kan få er på andra tankar. Den här sydafrikanska Mrs. Doubtfire-kopian är precis lika underhållande som kronisk diarré och att se den frivilligt känns ungefär lika nödvändigt som att lägga sig på gatan och be en förbipasserande att sparka en i huvudet.