
Filmen:
När en mystisk självmordsvåg drar över världen måste en rad överlevare bunkra upp och aldrig sätta sin fot utanför sina hem igen; självmordsvågen beror nämligen på ett osynligt väsen som manifesterar sig till en värsta rädslor, lite som att stirra in i någon slags Lovecraft-hemskhet. Därför gäller det att bära ögonbindel för att överleva - både för karaktärerna och för mig som tittare. Jag rekommenderar att du också bär ögonbindel under Susanne Biers katastrofrysare.
Bird Box är nämligen fruktansvärd, på nästan alla plan. Det känns som en slags andlig uppföljare till Shyamalans ultraklakon The Happening, där virriga karaktärer räds ett osynligt hot och måste beta sig igenom förskräcklig dialog och barnslig logik. Allt som egentligen saknas är en gravt uppstoppad Mark Wahlberg som oroar sig för vinden och kastar förvirrade blickar omkring sig, vilket förmodligen hade höjt underhållningsvärdet lite. Tyvärr finns det få ögonblick som verkligen framkallar skratt, även om den lättsamma humorn skär sig ordentligt med dödskaoset som råder.
Sandra Bullock gör väl sitt bästa för att ta konceptet så seriöst som möjligt, men ingen kan rädda skiten från att någonsin kännas skrämmande, intensiv eller spännande. De enda delarna av filmen som egentligen visar någon potential är några snygga scener där Bullock och hennes barn ror ut mot en flod i ögonbindlar, för dessa scener är mer på rak på sak och vi känner inte riktigt till filmens hot ännu. Dessvärre sabbas ju mystiken på en gång när filmen väver samman händelser från det förflutna för att berätta om ursprunget till självmordsepidemin, som här haltar av tröttsamma klyschor (John Malkovich som gruppens rövhatt är bedrövlig), korkade beslut och spänningslösa konflikter.
Susanne Biers Netflix-debut är alltså ingenting annat än trist. Billig, korkad, töntig, tramsig och framförallt halvhjärtat. Bier försöker här uppenbarligen göra något i stil med den superba A Quiet Place genom att leka ett hot som inte nödvändigtvis måste ses, men här är den fumliga premissen istället så enfaldigt hanterad att vi snarare gröper ur våra egna ögon av oss än att se klart skiten.