Black Adam

Den fiktiva staten Kahndaq har varit under förtryck sedan urminnes tider. När deras förfäder inte terroriseras av en tyrannisk kung lever deras ättlingar under brottssyndikatet Intergangs skosula. Lösningen? En kämpe trollas fram av samma trollkarlar som gav världen Shazam, men den nya kämpen har ingenting gemensamt med Zachary Levis charmknutte. Kahndaqs räddare är en hämndlysten, ilsken och ostoppbar dräpargud som fängslas av trollkarlspacket - fram tills världen behöver honom igen 5000 år senare. Hans namn? Teth-Adam!

Ja, det är inte ett lika lättsmält namn som Black Adam, men det är en titel som Dwayne Johnsons monotona antihjälte förtjänar först mot slutet av filmen och vägen dit är en trubbig sådan. Mycket trubbig. Warner Bros satsar här på en mer otypisk mantelbärare som förespråkar våld som lösning på världens problem och den som gillar hjältar som inte räds att slita sina motståndare i stycken för att få saker gjort kommer alltså att finna några kul sekvenser här, där Black Adam oblygt sliter lemmar och grillar sina fiender till skelett. Några kul antihjältemoment räddar dock inte Black Adam från att vara en CGI-grötig röra som tar sig själv på alldeles för stort allvar för att den lättsamma humorn ska fungera.

Filmen är lika högljudd och actionproppad som den är ekande tom, där utdragna actionsekvenser och tung expositionsdialog fyller ut en mycket klen ursprungshistoria som aldrig vet vad den vill vara. Det börjar som en mytisk saga, övergår sedan till ett Tomb Raider-äventyr, för att sedan förvandlas till ett mycket förvirrat serietidningsäventyr utan vare sig riktning eller substans. Om något är Black Adam en smärtsam påminnelse om hur fantasilös och tjatig denna superhjälteyra har blivit de senaste åren.

Black Adam kan också vara den fulaste filmen jag har sett i år, som bombarderar tittaren med spretiga datoreffekter och produktionsdesignen är blaskig, generisk och oinspirerat. Framförallt är dock Black Adam sövande tråkig. Det hela var så trist att jag under flera av filmens geggiga actionsekvenser zonade ut och undrade om jag hade bokat tvättid, vad jag skulle laga för fredagsmat och andra vardagssysslor som var helt klart mer tankeväckande än att se Johnsons odödliga muskelberg förgöra rivaler för hundraelfte gången.

Det enda som jag kände fungerade i filmen var introduktionen av Justice Society, en skara udda superhjältar som till skillnad från Black Adam vill lösa problemen på ett betydligt mer fredligt vis. Inte för att filmen behövde mer karaktärer i en redan rörig intrig, men jag gillade att dessa mesar för ett ögonblick blev filmens antagonister när Kahndaqs invånare vänder sig mot supervännerna och omfamnar Black Adams brutala tillvägagångssätt. Det kändes någorlunda fräscht att de uppenbara hjältarna blev de uppenbara inkräktarna i Kahndaqs ögon och jag hade hoppats att manusförfattarna kunde spinna vidare på den idén. Tyvärr varar inte detta särskilt länge, då filmskaparna så illa tvungna stoppade in en biffigare ärkeskurk mot sista akten, något som numera känns som en obligatorisk ruta att checka av i superhjältefilmer.

Black Adam var, som väntat, en i mängden av serietidningstravestier som har pumpats ut från filmfabriken för att tävla mot serietidningskonkurrentens filmuniversum och även om eftertextscenen kan ge de mer inbitna DCEU-fansen något att längta efter känns superhjältehysterin mer påfrestande än någonsin. Likt titelfigurens skådespelare vill Black Adam flexa sina filmmuskler varje gång en chans ges, men filmskaparna glömde bort att ge tittaren lite mänsklighet att hålla fast vid mitt i den stökiga CGI-tornadon.