Black Christmas

Ja, då var det snart dags för jul då. Maken till överskattad högtid får man leta sig blå efter. Först tvingas man vara snäll hela året för att man ska få någon ynka present. Sedan kommer en bucklig gammal korpulent och orakad gubbe och bryter sig in genom skorstenen för att lämna den ynka presenten. Och sedan, som grädde på julmoset, så visade det sig att presenten var en hemmasydd handduk med en älg med glasartad blick som motiv. Antagligen skickad av en snåljåpsfaster som man inte visste att man hade. God jul, häpp-häpp indeed.

Hur som helst, det är ju trevligt att man kan använda julen som inspiration till skräckfilmer. Vad vi har här är Black Christmas, remaken på rysaren från 1974 som faktiskt tillhör de absolut mest sympatiska skräckisarna från den eran. Och det säger faktiskt en del med tanke på vilka blodiga guldklimpar det decenniet vaskade fram.

Handlingen, för er som inte sett originalet, kretsar kring en familj som borde sitta inlåsta på dårhospitalets mest slutna avdelningar och vifta med tvångströjeärmar. Fast då hade det så klart inte blivit någon vidare film. Därför bor de istället i ett stort hus där modern i familjen låser in sonen Billy på vinden för att kunna vara ifred med sin älskare och sin nyfödda dotter. Här kanske det kan vara lämpligt att nämna att Billy lider av någon leversjukdom som gör att han är alldeles gul. Saffransbullar utan russin-gul. Tänk er en släkting till den gula pedofilen i Sin City så har ni Billy-Boy framför er. Hur som helst så lyckas han rymma och slashar sin familj tills de döden dör.

Det där var alltså en tillbakatitt längst minnenas aveny, nu är det nutid och den vuxna Billy har drabbats av hemlängtan lagom till jul. Självklart vill han besöka sitt gamla hus. Ni vet, mördaren återvänder alltid till brottsplatsen. Problemet är bara att det numera är befolkat av ett gäng kvinnliga studenter (läs: perfekta skräckfilmoffer). Yes-yes, nog blir det en röd jul alltid.

Som tidigare nämnt var ursprungsfilmen ett skickligt filmiskt hantverk, inte minst atmosfäriskt så skördade den stora triumfer. Här slarvas det tyvärr på de flesta punkter, de mest notabla är att karaktärsetableringarna är obefintliga. Varje slasherfilm med lite självaktning behöver en stark final girl som håller distansen ut vilket vi inte riktigt får här. Den blekta blondinen är helt enkelt för blek.

Sedan känns regin under långa stunder som ett hafsverk, framförallt är fotot alldeles för mörkt och kameravinklarna för stirriga. Och visst kan det vara läckert att, precis som originalet, använda sig av grön och röd julbelysning men färgerna blir för skarpa och för mer tankarna till nattklubbar än amerikanska pompösa dekorationer. Sedan får man sitt lystmäte när det gäller blod och utskurna ögon, visst. Men som film betraktat saknas det åtskilligt för att betyget ska bli godkänt och Black Christmas lär krängas ut för 39 spänn när annandagsrean nalkas.