Filmen:
Programmeraren Stefan försöker slå igenom med ett banbrytande "välj-ditt-eget-äventyr"-spel baserat på den snåriga romanen Bandersnatch i denna innovativa Black Mirror-avsnitt, som låter tittaren besluta hur framgångsrik Stefan blir med sitt passionsprojekt - och hur djupt ner i galenskapen Stefan hamnar i. Med andra ord medverkar vi i ett metanarrativ som kommenterar illusionen av fri vilja och betydelsen av vad vi väljer; meningslösa beslut om vilka frukostflingor man föredrar blandas här med karriärsavgörande val och olika grader av emotionella eruptioner, där både du och Stefan utformar en berättelse om att vandra i en galnings fotspår.
Beslutsträdet är riktigt snyggt broderat, som på ett snitsigt vis implementerar detaljer från andra stigar man har tagit genom filmens gång. Allra roligast hade jag faktiskt med filmens knäppa sidospår som jag helst inte vill spoila här, som ju egentligen också mest är återvändsgränder men som verkligen visar på formatets potential om Netflix vill satsa på ännu mer utökade händelseförlopp. Visserligen finns det några stillastående grenar som stör berättelsens tempo om man får för sig att undersöka berättelsens dödslägen, men det hör ju till upplevelsen att utforska och se alternativa konsekvenser.
Ja, för fanken!
Storyn i sig börjar alltså lovande och jag gillar den genomarbetade mytologin i detta alternativa 80-tal, men tyvärr tappar handlingen både gnista och tempo när man närmar sig slutet då jag upplever den sista akten som mer av en typisk mordthriller än den utflippade sci fi-mardrömmen som premissen utlovade, där väldigt små variabler påverkar det definitiva slutet av historien. Man stör sig också på de repetitiva återblickarna varje gång man måste göra om ett val, vilket stör berättelsens flyt och den där existentiella kusligheten bevaras dessvärre inte hela vägen, där interaktiviteten känns alltmer gimmick-artad. Ändå är hyfsat uppslukad i avsnittets olika övervakningsscenarion och det märks att mycket möda har lagts på det kyliga berättandet.
Bandersnatch är, med andra ord, ett lyckat experiment som leker med berättarformatet och som gör oss tittare till aktiva medverkare. Huvudrollsinnehavaren Fionn Whitehead är i synnerhet trovärdig och engagerande som en paranoid och ambitiös enstöring i jakt på att befria sig från sina hjärnspöken. Medan jag inte kan tänka mig att köra liknande spelliknande narrativ i fler TV-serier och vänta på att tiden ska rinna ut från mitt beslutsfattande ser jag ändå potential i konceptet att forma sin egen historia - eller åtminstone skapa illusionen av det.