Black Panther

Filmen:
Sist vi såg T'Challa ville han hämnas sin fars död och jagade rätt på Captain Americas bästis i Civil War, men denna gång slåss han om Wakandas tron från farliga krigshetsare och därmed avgöra om Wakanda ska dela med sig av sin avancerade teknologi eller fortsätta leva i trygg isolation. Detta lät som ett riktigt spännande dilemma efter alla trailers och hypen växte i synnerhet efter alla lovord och hyllningar till Svarta Panterns solo-film. Black Panther blev en sådan kritikerfavorit i staterna att man man förväntade sig något banbrytande och originellt i samma anda som Nolans The Dark Knight, men även om Ryan Coogler tidigare imponerat med spännande draman som Creed och Last Stop Fruitvale Station går hans viga superhjälte snarare på tomgång i en alltför bekant superhjälteintrig som vi redan har sett så många gånger förr - fast i en betydligt mer svag och orkeslös tappning som hade behövts trimmas ner en aning.

Problemet är att precis allt i filmen känns så... slött. Traggligt att ta sig igenom. Sett till både berättandet och klippningen känns det som att filmen hela tiden går i cirklar med sin politiska tematik och dilemman om att öppna Wakandas gränser och kommer egentligen ingen vart förrän en timme in i filmen, där vi äntligen får lära känna huvudantagonisten Killmonger och äntligen förstår vad den korthuggna prologen handlade om. Fram tills duellen mellan T'Challa och Killmonger har vår huvudperson mest bara grubblat och velat sådär kraftlöst över sin nya kungaroll och det hjälper inte direkt att Chadwick Boseman känns så slapp och ointresserad som Pantern. Den där magiska blomman som gör att man kan kontakta de döda och hela begravningsritualen känns också mest som ett enda stort tidslöseri, där karaktärerna mest trampar i vatten än får stora insikter om sig själva. Tänk er filmen som en modern spinn av Lejonkungen, fast utan dramat och består av betydligt mer hattig dialog om Wakandas relation till omvärlden.

Jag gillade filmens visuella fantasi och mytologi till en början, som blandar gamla traditioner och frän cyberteknologi för att ge Wakanda lite karaktär, men samtidigt känns inte nationen särskilt äkta och det stadsliv som målas upp som en utopi (och som vi aldrig riktigt utforskar) börjar kännas mer påklistrad än ingjuten i filmvärlden. För trots att filmen egentligen tar upp intressanta och aktuella dilemman om världens tillstånd och mänsklighets bristande handlingskraft, är filmen i grunden samma gamla serietidningsstory som slutar i en ändlös slutstrid mellan gott och ont - fast med bepansrade noshörningar. Även Michael B. Jordan, som ger skurken en behövlig dos mänsklighet och intensitet, faller i samma serietidningsfälla med storhetsvansinne och slåss med superhjälten på någon spektakulär plats i en liknande Black Panther-dräkt. Det märks också att Coogler inte riktigt fyller blockbuster-skorna rent actionmässigt, där många actionsekvenser mest känns som forcerade actioninslag utan vare sig fart och gnista.

Jag vill verkligen gilla filmen för vad det är. Jag uppskattar exempelvis Bond-estetiken tidigt in i filmen, den fräna musikvariationen, Michael B. Jordans insats och jag gillade verkligen Andy Serkis som en fullständigt galen vapenhandlare med en laserstråle till arm, men det sega tempot och filmens obeslutsamma natur gör Black Panther till en sömnig filmupplevelse. Visst lider många Marvel-filmer av liknande stagnerade berättelser och repetitiva hjälteinslag, men åtminstone brukar Marvel-rullar ha lite mer glimt i ögonen och självdistans - något som Black Panther nästan helt saknar. Black Panther var helt enkelt något av en besvikelse, som trots ett par intressanta inre konflikter och fräcka Vibranium-uppfinningar inte når upp till den skyhöga tron som amerikanska kritiker har placerat Svarta Pantern.

Bilden:
Förutom att några risiga CGI-scener, som en nattsvart biljakt i Sydkoreas gator, green screen-vibbar från vattenfallsscenerna och det ohyggligt Catwoman-luktande slagsmålet i det underjordiska tågspåret, är filmen en färgexplosion med både skärpa, härligt varma toner och goda kontraster. Detaljerna är krispiga, rörelser flyter fint och det är mestadels en ren fröjd att se den fascinerade blandningen av primitiv och modern kultur.

Filmen har bildformatet 2.39:1

Ljudet:
Ljudet lämnar en del att önska, vilket verkar vara allt vanligare hos Disney-utgåvor. Även om DTS-HD MA 7.1-spåret i överlag är bra, saknar avgörande actionscener ofta tryck och "oomf" vilket ibland skapar en platt och komprimerad känsla. Dialoger låter annars tydliga och jag uppskattar myllret hos stadsliv i exempelvis Sydkorea, samt den klämmiga musiken, men som helhet hade man önskat sig en lite starkare dynamik rent ljudmässigt.

Extramaterialet:
Den svenska bluray-ugåvan bjuder på klassiska "bakom kulliser"-inblickar och bortplockat material såsom bortklippta scener, inslag om arbetet från manus till rörlig bild och gag reels. Det tillkommer även en kort filmintroduktion med filmens regissör Ryan Coogler, några featurette-klipp, kommentarspår, en liten sneak peak av Ant-Man and the Wasp och en minidokumentär om Marvel Studios tio första år på filmduken. Inget häpnadsväckande bonusmaterial direkt, men kan vara kul för Marvel-fansen.