Black Panther: Wakanda Forever

Det är inte mycket man kan göra åt när en filmstjärna bara kolar vippen, särskilt när denne dessutom är en titelfigur för en av de största filmserierna någonsin. Marvel-maskineriet måste dock fortsätta tåga på och i Black Panther: Wakanda Forever måste T'Challas familj återhämta sig efter att Wakandas rättmätiga beskyddare går bort i en mystisk sjukdom. Efter ett år av landssorg sätts dock det afrikanska paradiset inför en ny svår utmaning, där en nyfunnen nation i havets botten hotar Wakandas gränser och T'Challas återstående familj, den geniala systern Shuri och robusta drottningen Ramonda, måste snabbt ta itu med sin sorgeprocess för att bevara freden - samt utse en ny Black Panther. Men vem..?!

Det hade säkert varit enkelt för Disney att digitalisera Chadwicks Bosemans nuna och klistra den på någons kropp, men tack och lov försöker man sig på en historia som istället rör sig framåt och fokuserar på spillrorna efter de ständiga angreppen mot Wakandas integritet. Detta är nog Marvels kanske mest seriösa dramaförsök efter en lång period av identitetslösa komedier, där döden ständigt förföljer T'Challas utsatta familj. Särskilt Shuri plågar sig själv för att hon inte kunde göra mer för att rädda sin bror. Det är också en av Marvels mest långdragna filmer, som här släpar en tunn intrig i totalt två timmar och fyrtio minuter och som bara tappar spänning ju mer odödliga antagonisterna verkar vara.

Jag var som bekant inte ett stort fan av föregångaren, som jag mest tyckte saknade klös i konflikten, men där fanns åtminstone en energi, en personlighet och en drivkraft som helt och hållet saknas här. Wakanda Forever är ett långdraget avsked till Bosaman utan någon som helst emotionell kick, där filmen mest trampar vatten fram tills det är dags att vinka av pantern - som vi redan tog farväl av för mer än två år sedan.

Wakanda-kvinnorna tar rampljuset i uppföljaren denna gång, som efter att ha stått i T'Challas skugga tar kommandot i så gott som varje scen och som dessutom introducerar en kvinnlig efterträdare till en av Marvel Studios mest älskade rustningsbärare. Det blir dock snabbt överbefolkat med karaktärer och det är synd att majoriteten saknar mer nyanser, även om filmskaparna verkligen försöker nysta upp så mycket som möjligt från dessa superkvinnor. Konflikterna mellan karaktärerna känns nämligen påklistrade och intrigen om en hämndlysten mayansk halvgud känns väldigt "been there, done that", vilket mest dämpar Shuris nyfunna ilska mot omvärlden. Det saknas originalitet i både berättande och berättelsen, vilket gör filmens twister desto mindre överraskande när de väl anländer.

Ett tag kändes det också som att jag tittade på en ofärdig version av kommande Avatar-uppföljaren The Way of Water, där Shuri och gänget tar sig an blåa krigare som rider på valar och kastar vattenbomber efter att "kolonisatörer" vill åt deras dyrbara resurser. Camerons smurfar ser dock betydligt mer imponerande ut än Marvels sedvanligt ryckiga datoreffekter, som snabbt blir överanvända och det blir snart svårt att ta en skurk, vars hälar pryds av Hermes-vingar, på allvar när han susar omkring och spänner läpparna. Det hela doftar Aquaman, men mindre underhållande.

För en film som handlar om att gå vidare tar den verkligen sin lilla tid för att komma igång och även om jag uppskattar att Ryan Coogler vill väcka så mycket liv i karaktärerna som möjligt blir de ändå lika tunna som ett serietidningsblad, hur mycket exposition som än slängs in. Wakanda Forever är ett oförargligt serietidningsäventyr som vill vara mer än bara en sidohistoria till Avengers-sagan och lyckas till viss del vara en mer vuxen Marvel-produktion än många av studions skojfriska bagateller, men det hade behövts en dos mer mänsklighet för att verkligen övertyga.