Black Swan

Filmen:
Darren Aronofsky gör aldrig någonting halvdant utan har en tendens att vrida ut tittarens psyke som en blöt disktrasa och lämna en pöl av uppdämda känslor efter sig. Och, hrm, det menar jag på ett positivt sätt. Black Swan har många beröringspunkter med The Wrestler, visst har vi flyttats oss från white trash-kulturen in i finrummen men besattheten är den samma och framgångens baksida är lika skrämmande i bägge skildringarna. Balett är verkligen ingen dans på rosor, visste man det inte innan så lär man bli varse det. Det är en aktivitet designad för toppidrottsmän och toppidrottskvinnor där man systematiskt plågar och stympar kroppen att passa in i dansens form, sällan tvärtom. En basketspelare är lång från början och behöver inte dras ut.

Nina är en ytterst begåvad dansös, när hennes kompani sätter upp Svansjön så är hon självklar som Svanprinsessan i den Vita svanen-rollen. Däremot tvivlar regissören på att hon har geisten och sensualismen att spela den Svarta svanen. För att få Nina att ta fram sina mörka krafter så uppmanar han henne att "leva lite" vilket underförstått betyder ha sex. För Nina är det dock lättare sagt än gjort, hon bor hemma hos sin kontrollerande mamma som fortfarande behandlar henne som om att hon vore elva år gammal och låser in henne i ett rosa flickrum när hon inte sköter sig. Men regissören har flera andra val, skulle han inte få Nina att hitta sin svarta svan inom sig så väntar den yngre Lily på att stjäla rollen. I alla fall tror Nina det i hennes allt mer sjuka och paranoida universum.

Black Swan handlar egentligen inte om balett även om vi följer en ballerinas kamp för att nå sina drömmars mål, påhejad av sin dominanta mamma. Det är konstnärlig uppoffring som står på schemat och Aronofsky löper hela linan ut. Det är rasande närgånget, skrämmande intensivt och en mäktig estetisk uppvisning i skuggor och ljus med Natalie Portman i sitt livs form som mycket riktigt fick en guldig gubbe som heter Oscar för besväret. Natalie har tränat balett i flera år inför rollen och drar den perfektion som rollen krävde. För i Black Swan görs ingenting halvdant, det är kvalitet rakt igenom.

Dock är det inte för alla, det är definitivt ett annorlunda drag av Aronofsky att blanda dansfilm med skräckinslag, det är två genrer som vanligtvis inte möts. Och temat med personlighetsklyvning och dualism kräver möjligen en viss insikt i psykologi för att man inte ska finna filmen urspårad och överdriven. Svårtuggat, ibland till och med omöjligt att svälja, men klarar man bara av det så väntar en av de bästa filmerna som sett dagens ljus de senaste åren. Det kan dessutom vara värt att nämna att det är en lågbudgetfilm, 13 miljoner dollar. Det var väl hela Expandables steroid-budget, typ.

Bilden:
Bilden gör definitivt filmen rättvisa med sina kontrastnivåer och dansscenerna ser fenomenala ut. Den är filmad med 16 millimeter istället för 35 vilket gjort att den får en lite annorlunda look, lite mjukare, lite grynigare vilket kan upplevas som ett nedköp om man vill ha en helt kristallklar högupplöst-bild. Det finns tydliga estetiska val som är gjord när det gäller bildkvalitet men för det mesta ser det absolut fantastisk ut.

Ljudet:
Ljudspåret används såväl effektivt som subtilt och drar fram filmens skräckelement på ett ypperligt sätt. Jag behöver knappast påpeka hur enormt viktig musiken är i en sådan här film och självklart är det Svansjön som är filmens soundtrack. Mixningen är smart gjord och låter ljudkällorna strömma från olika håll för att skapa obehagskänslor. Delikat.

Extramaterialet:
Det blir en hel del minidokumentärer, bland annat en som heter Profile: Natalie Portman där hon berättar att hon och Aronofsky planerat filmen under åtta års tid. Hon berättar även lite om den hårda dansträningen. Det som det ägnas mest tid åt på extramaterialet är det avsnitt som heter "Metamorphosis" där man går igenom det kreativa arbetet bakom filmen i tre steg. Det medföljer även en digital kopia.