Bläckhjärta

Filmen:
Sagan om Ringen, Narnia och Harry Potters framgångar de senare åren har banat väg för hela fantasygenren. Helt plötsligt finns det inga gränser för hur mycket filmbolagen vill lägga ner på sina grisigt dyra bokfilmatiseringar och nu har chansen kommit till författarinnan Cornelia Funke. Den populära tyskan skrev Bläckhjärta 2004 och tydligen såg New Line potential i boken. De anlitade en hel hög med kända ansikten och skred till verket. Med en hiskeligt stor budget dessutom.

Bläckhjärta handlar om Mo Falchart (Brendan Fraser) som har en udda förmåga. När han läser en bok tenderar personer och varelser som den handlar om dyka upp i verkliga världen. Den enda haken är att när någon går från sagornas värld till verkligheten måste någon göra samma resa fast tvärtom. När Mo läste boken Bläckhjärta dök bokens skurk Capricorn (Andy Serkis) upp och samtidigt hastigt och olustigt sögs hans fru in i boken. Tillsammans med dottern Meggie (Eliza Bennett) gör Mo allt för att hitta boken igen och läsa tillbaka sin fru. Men Capricorn har andra avsikter, han vill väcka liv i det hemska monstret Skuggan istället.

Att slänga in lekfarbrorn nummer ett Brendan Fraser i huvudrollen var en riktig lågoddsare. Säg den film han varit med i som Inte innehållit avancerade specialeffekter och datoranimerade motspelare. Bläckhjärta är perfekt för honom. Här får han spela ut hela sitt register, som dessvärre inte sträcker sig så värst långt. Ingen höjdare alltså. Filmens stora behållning är Andy Serkis som med sitt udda utseende gör en perfekt skurk. Eliza Bennett ger jag inte mycket för. Hon överspelar på gränsen till det pinsamma.

Det enda positiva med Bläckhjärta är att den bjuder på lagom hjärndöd äventyrsaction för stunden. Handlingen är lövtunn och regissören Iain Softley som även gjort den grovt underskattade Skeleton Key gör mig besviken. Någonstans på vägen måste New Line ha tappat förtroendet för filmen. Det kombinerat med en totalt obefintlig promotionkampanj där de till och fick locka in folk på förvisningarna resulterade i ett riktigt ekonomiskt fiasko. Det känns som att filmen skyndades ut på videomarknaden för att rädda det som räddas kan. Tyvärr med slarvligt resultat.

Bilden:
Bläckhjärta levererar tyvärr inte någon vidare bra HD-bild. Förutom några inomhusscener som bjuder på redigt skarp bild och mycket detaljer är det för övrigt oacceptabelt suddigt och dynamiken är platt som en pannkaka. Svärtan är desto bättre med fin fyllighet och detaljer. Färgarbetet får godkänt. Det är ingen sprakande upplevelse precis men höst-temat är läckert. Tyvärr lever inte Bläckhjärta upp till mina höga bildkrav och med en så pass stor budget borde det ha blivit ett bättre resultat. Filmen har formatet 2,40:1 och kodecen som har använts är VC-1.

Ljudet:
På ljudfronten klarar sig Bläckhjärta desto bättre. Det är en härligt kraftfull och finlirande Dolby TrueHD-ljudmix med mycket detaljer och härlig dynamik. Det händer mycket och surroundkanalerna har utnyttjats till fullo. Alla högtalare samspelar som de ska och tillsammans med det rejäla basspåret blir Bläckhjärta en riktigt trevlig ljudupplevelse. Dessutom är dialogen hur klar och ren som helst.

Extramaterialet:
Om det finns någon tävling i tråkigaste extramaterial skulle Bläckhjärta hamna högt upp. De har slängt med tre stycken kortare featurettes som handlar om skådespelarna, författarinnan och en där Eliza läser för oss. De är alla sömnigt ointressanta och helt meningslösa. Det finns även runt 14 minuter standardupplösta bortklippta scener som dessvärre inte bidrar med något vettigt till filmen. Det finns faktiskt en anledning till att scener klipps bort.