Blade Runner 2049

Filmen:
När Warner meddelade att de beslutat sig för att verkligen producera den där uppföljaren till Ridley Scotts überkultiga original som det ryktats om i lite drygt 20 år, visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Jag älskar verkligen Blade Runner och även om jag alltid velat se mer av vad Deckards dystra framtidsvärld har att erbjuda, har det samtidigt alltid känts som att risken för att sabba hela skiten varit för stor. Och just därför var jag till en början något skeptisk till en Blade Runner-uppföljare, även om regissören Denis Villeneuve (Prisoners, Arrival, Sicario) är en av Hollywoods absolut skarpaste, just nu. Men sen släpptes synopsis, en läcker teaser och en ännu bättre trailer och min skepsis byttes ut mot ren och skär förväntan. Jag längtade i över två år på Blade Runner 2049 och även om jag aldrig trodde att den skulle kunna leva upp till förväntningarna, var blotta tanken på att få återse Deckard tillräckligt för egen del.

Men så gick den upp på bio och visade sig vara en bättre film än vad någon hade kunnat förvänta sig. Bättre än originalet till och med sett till personregi och grundläggande dramaturgi, även om det inte var perfekt. Denis Villeneuve valde tidigt i processen att strukturera Blade Runner 2049 på samma sätt som originalet, något som absolut inte rimmar på modern Hollywood-dramaturgi. Filmen, precis som sin föregångare, lunkar fram i ett väldigt avslaget tempo och strösslar sedan två timmar och 45 minuters mystik med korta, superintensiva partier av furiös action. Precis som i Ridley Scotts hyllade original - och detta måste såklart applåderas, precis som flera andra delar av denna film. För det hade säkerligen varit så mycket enklare att komprimerat storyn enligt 1A-mallen i Hollywood, gjort en 100 minuter kort actionrökare med tio storstjärnor och bara vräkt på, men Denis Villeneuves aktsamhet och hans vördnad inför grundmaterialet samt respekt för Ridley Scott som en av vår tids absolut främsta filmskapare - fick honom att helt enkelt bryta mot flertalet konventioner och göra en film som både hyllar originalet, följer samma unika mönster sett till tempo och sin egen mytologi - men också står på egna ben.

Blade Runner 2049 äger rum 30 år senare och vi får följa replikanten K på hans jakt efter andra robotmänniskor som Los Angeles-polisens enväldige chef (spelar av en strålande Robin Wright) beslutat sig för att "pensionera". I den inledande scenen (som för övrigt existerat i form av Ridley Scott-skrivet minimanus i 20+ år nu) har K precis jagat rätt på robotbonden Sapper (Dave Bautista) som lever avsides och pysslar med en typ av jordbruk som vare sig bryter mot lagen eller stör någon annan, men K har ett jobb och göra, är programmerad för att genomföra det och naturligtvis innebär det handgemäng. På det där råa och avskalat stilistiska sättet som vi är vana vid i Blade Runner-världen. Resten av filmen har jag inga planer på att avslöja eftersom det garanterat kommer att finnas de av er som ännu inte sett den men Blade Runner 2049 är fullständigt strålande och proppad av tung tematik.

Förutom briljant regi av Denis som utmärker sig som olidligt tight och medveten, är det mästaren Roger Deakins fenomenala foto samt produktionsdesignern Dennis Gasners makalösa buggnader som är denna filmens absoluta höjdpunkter. Cyberpunk-versionen av ett framtida Los Angeles är lika vacker som dyster och på det sätt som Denis, Roger och Dennis arbetat med kontraster och ljus måste såklart beskrivas som genredefinierande. Om Deakins inte vinner sin första Oscar (efter 13 nomineringar) i år för denna film, ja då är det definitivt något allvarligt fel på juryn som delar ut den åtråvärda guldgubben. Blade Runner 2049 är nästan tre (!) timmar lång och kräver absolut din oavbrutna koncentration men den belönar dig o andra sidan rikligt med strålande story, fantastiska karaktärer, cool dialog och underbart foto. En av de bästa uppföljarna som någonsin skapats, skulle jag vilja säga.

Bilden:
Bildkvaliteten i denna utgåva är briljant, ändå är det faktiskt denna kategori som gör att Blade Runner 2049 inte belönas med vårt allra högsta betyg. Orsaken stavas Imax. Deakins filmade nämligen rubbet med Alexa-kameror (digitala, såklart) i ration 1.90:1 men Warner valde sedan att ge ut filmen på Blurre i det mer vanliga 2.40:1-formatet vilket jag anser vara en miss. Att kunna fylla TV-bilden (eller "duken", om du är riktigt seriös med ditt hemmafilmtittande) med 1.90:1-bilden hade ju inte bara gett mer aktiv yta och mer detaljer på skärmen, men hade också känts mer... Unikt, och maffigt. Bortsett från det är bilden snudd-på perfekt. Underbar skärpa, svärta, kontrast samt härlig variation i hur man valt att jobba med färger.

Ljudet:
Ljudspåret och kvaliteten på surroundmixen i denna utgåva är perfekt. Jag jublar. Knäböjer. Applåderar i våldsam takt då det inte finns allt för många andra BD-rullar som jag anser kommer upp i denna nivå. Atmos-mixen är genialiskt indelad och det finns lika mycket dynamik som tyngd här vilket gör denna till mitt nya referensexemplar.

Extramaterialet:
Minidokumentärerna "To Be Human: Casting Blade Runner 2049" samt "Designing the World of Blade Runner 2049" är riktigt intressanta och ger en god inblick i skapandet av denna film. Jag hade gärna sett ännu mer men det kommer såklart att komma med på en "Extended"-utgåva som vi lär få ta del av till sommaren/hösten.