"Några kommer att älska Monroe, några kommer att hata henne" säger Ana De Armas blonda filmstjärna (eller något i den stilen) efter att ha fått ett synnerligt elakt beundrarbrev. Här pratar hon ju förstås om sin skådespelarpersona, men det är också en blinkning till den förskräckte tittaren: antingen kommer du att avsky eller älska filmen. Med tanke på hur delad kritikerkåren är kring denna fiktiva biografi skulle jag nog säga att filmen har lyckats med sitt uppdrag att uppröra, äckla och provocera. Personligen befinner jag mig mer i mittenskaran: det finns mycket att gilla med filmatiseringen av Joyce Carol Oates-boken, men också en hel del som drar ner upplevelsen.
Regissören Andrew Dominik, som bland annat ligger bakom The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, ämnar att dra undan det falska Hollywood-höljet och dra av Marilyn Monroes kläder i nästan tre timmar för att få publiken att må så dåligt som möjligt. Det är en film som handlar om objektifieringen av Hollywood-älsklingen - samtidigt som filmen i sig objektifierar henne. Om det är en vidrig motsägelse eller bara en del av filmens chocktaktik överlåter jag till tittaren, men misärporren funkar tack vare det hypnotiska, fragmentariska berättandet. Det ligger något otäckt i det febriga berättandet, som stundtals gränsar till Lynch-doftande skräck och som ofta bryter gränsen mellan dröm och verklighet. Sjukhuslamporna och kamerablixtarna blir en och samma belysning när hennes privatliv blir alltmer blottad för allmänhetens hungriga ögon. Den som hoppas på ett lyckligt slut får bläddra vidare i Netflix-katalogen.
Ana de Armas storspelar som den tragiska filmikonen, som här porträtteras som en hjälplös trasdocka med svåra daddy issues och som i sin jakt efter trygghet hamnar i hemska relationer och en rad missfall. Hennes kropp utnyttjas, misshandlas, penetreras; hennes psyke bryts ner, splittras och tillintetgörs; hennes glans avmystifieras, förvrängs och svärtas ner. Vare sig vi ser Monroe nå klimax ovanpå ett vattenfall, en close up-avsugning av presidenten eller en dialog med ett ofött foster är det lika svårt att se som det är att titta bort. Även om mycket av tragedierna som drabbar De Armas sköra karaktär är uppdiktade, och även om jag kan förstå kritikers invändningar mot karaktärens maktlöshet, var filmen aldrig menad att ge tittaren något som helst hopp. Den vill förstöra dig, fullständigt, och det finns flera scener som är djupt hjärtskärande. Hennes mest berömda filmögonblick varvas med traumatiska övergrepp på ett osmakligt vis, vilket bidrar till den smutsiga känslan Dominik vill förmedla.
Efter en timme och 45 minuter försvagas de provokativa verktygen blir repetitiva och när det återstår en timme av filmen hinner det hela något tjatigt. Här vill Dominik såklart dra ut på karaktärens lidande så mycket som möjligt för att hamra hem budskapet, men det blir för utdraget mot slutet, lite för enformigt. Det är drabbande till en viss grad och även om slutet lyckas försegla Monroes sorgliga öde kan man inte skaka av sig känslan av att filmen kunde ha trimmats ner något, tajtas till lite. Hur som helst lyckas filmen få tittaren att känna sig medskyldig, som om vi var en av de flåsande, busvisslande fotograferna som ville sluka Monroes essens.