Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

Inglourious Basterds

Tarantino gör storstilad comeback efter fiaskot Death Proof med en av sin karriärs absolut bästa filmer, en underhållande och heltokig skröna fylld av nazistslakt, underbara dialoger och ett himmelskt bra soundtrack

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Det märks direkt att Tarantino ryckt upp sig ordentligt efter den bedrövliga Death Proof som kom häromåret när han inleder filmen med en över 20 minuter lång dialogscen där det enda som egentligen händer innan den explosiva finalen på samtalet är att en gubbe dricker mjölk, röker en pipa och antecknar lite av det som sägs. Händelser som i händerna på vilken annan regissör som helst hade skänkt oss tittare både träsmak i baken och obeskrivlig ilska, men inte Tarantino, han skapar ren och skär filmmagi som förtrollar en hela vägen till eftertexterna.

Alla som förväntar sig en mastig och fartfylld nazistslaktarrulle i samma anda som The Dirty Dozen eller originalfilmen Inglorious Bastards kommer dock att bli antingen gruvligt besvikna eller positivt/negativt förvånade över att filmen egentligen är någonting helt annat. Tarantino har valt att bygga mycket av filmen kring en judisk flicka vid namn Shosanna vars familj mördas av nazisterna, men som själv undkommer bara för att några år senare stöta ihop med det nazistbefäl som ansvarade för hennes familjs död.

Shosanna är numera biografägare i Paris och som av ett ödets nyck planeras en stor galapremiär för en tysk propagandarulle till hennes biograf där många högt uppsatta nazister kommer att medverka. Shosanna börjar direkt klura ut på en plan för att lyckas ta död på så många nazister som möjligt under galapremiären, detta samtidigt som ett gäng med amerikanska soldater kallade "The Basterds" (vars enda uppgift i kriget är att döda så många nazisvin som möjligt på brutala sätt) också planerar in ett attentat mot galapremiären.

Det blir mycket filmnörderi som vanligt när Tarantino berättar sina historier, han slänger in hyllningar till gamla filmer och gamla skådespelare i var och varannan scen. Ibland blir det för mycket. Som under den totalt meningslösa briefingen (filmens enda dåliga scen) inför Operation Kino där en toksminkad Mike Myers (filmens enda riktigt dåliga rollbesättning) som brittisk general med Austin Powers-accent diskuterar tysk film tillsammans med Michael Fassbender. Det blir bättre när Tarantino sköter hyllandet lite mer diskret genom att bland annat låta gammal filmmusik av Ennio Morricone ligga som ett täcke över vissa scener och hur han i en scen hyllar underskattade krigsfilmen Hamburger Hill genom att låta Eli Roth skjuta automateld på ett huvud tills det exploderar.

Inglourious Basterds är helt klart en av Tarantinos finaste stunder, om inte den allra finaste. En mastig och förvånansvärt (med tanke på innehållet) underhållande skröna om en slags alternativ avslutning på andra världskriget.

Även skådespelarna sköter sig riktigt, riktigt bra. Brad Pitt är helt klart bättre i filmen än vad han ger sken av i trailern och gör en underhållande hillbillyroll som växer ju längre filmen går, men han överskuggas ändå av Christoph Waltz som suger åt sig all fokus från de andra i rollen som Hans Landa. Waltz är magnifik. Han är en skurk man känner sig oerhört kluven inför, å ena sidan är han en fantastiskt karismatisk och underhållande figur, men å andra sidan är han en mordisk nazist som kan döda en människa utan minsta lilla ånger. Förvånansvärt nog gör även i vanliga fall så bleka Til Schweiger (färsk från Uwe Boll-övergreppet på Far Cry) en mycket fin roll som heltokiga Hugo Stiglitz.

Jag kan bara inte bestämma mig för vad jag gillar bäst med Inglourious Basterds. Om det är den 20 minuter långa inledningsscenen med en fullkomligt sagolik Christoph Waltz, uppbyggnaden i ögonblicket då Eli Roth med fuktiga ögon frågar ifall en nazist fått sina medaljer på uniformen efter att han mördat judar, scenen då Shosanna träffar på Hans Landa igen, La Louisiane-scenen som är lite som om man komprimerat Reservoir Dogs till en 25 minuter lång version vars dialog nästan uteslutande talas på tyska, Italienarmomentet, Un Amico-låten som spelas i projektorrummet, "That's a bingo"-scenen eller filmens brutala avslutning med ännu mer magi från Morricones arkiv.

Det finns så mycket bra i Inglourious Basterds att man blir alldeles snurrig.

Bilden:
Inglourious Basterds ser verkligen fantastisk ut på Blu-ray. Här finns en riktigt vass skärpa som fångar upp varenda liten detalj i bilden på ett mycket förtjänstfullt sätt, det gäller såväl närbilder på ansikten som de spektakulära landskapsvyerna, allt målas upp med en krispig och läcker kontrast där färgerna är varmt inbjudande, där djupet i bilden (se bara på scenen då Shosanna flyr iväg över ängen) hela tiden bjuder på en fantastisk närvarokänsla och där svärtan aldrig någonsin tenderar att gå över till det grådaskiga hållet, utan håller sig mustigt svart med fina detaljer i mörkret.

Kanske att hudtonerna är aningen översaturerade under vissa moment, men det är i princip det enda negativa man kan säga om bilden i Inglourious Basterds och inget som stör helheten nämnvärt, för i övrigt är det här en av årets bästa BD-utgåvor.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här bjuds vi på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som likt bildkvalitén imponerar stort. Det är kraftfullt och med en ljuvligt välmixad ljudmatta som briljerar rejält med sina perfekt fångade dialoger (spelar ingen roll hur mycket bakgrundssorl det än är, man hör alltid replikerna hur bra som helst), klockrena riktningsdetaljer och ett ordentligt bastryck som gör det hela mastigt som bara den. Inte minst under ögonblicket då vi träffar på "Basterds" första gången. Fötterna som slår ner i marken från de marscherande soldaterna lämnar ett underbart avtryck efter sig i rummet och det är bara ett av många "små" moment som skapar ren magi i det ljudspåret. Bäst blir det när helvetet brakar loss och skott avlossas, då är det inget snack om att även ljudet i Inglourious Basterds är något av det bästa som hittat sin väg till BD under året.

Extramaterialet:
Här finns några bortklippta scener (sammanlagt 12 minuter) där bland annat en förlängning på kortspelet under La Louisiane-scenen går att finna, en 31 minuter lång och underhållande intervju med Pitt och Tarantino där de tillsammans med filmkritikern Elvis Mitchell pratar om skapandet av filmen, Nation's Pride-filmen (den film i filmen som visas under galapremiären) i dess 6 minuter långa utförande regisserad av Eli Roth, bakom kulisserna på Nation's Pride och en underbar liten featurette om "originalet" Inglorious Bastards från -77 där både regissören Enzo G. Castellari och filmens stjärna Bo Svensson (båda har cameos i Tarantinos film) pratar om den gamla rullen och dessutom bjuder på den ljuvliga trailern.

Dessutom finns det några till smådokumentärer om både det ena och det andra rörande filmen. En riktigt bra samling extramaterial.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
En av årets bästa filmer i en av årets bästa BD-utgåvor
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Inglourious Basterds

Inglourious Basterds

FILMRECENSION. Skrivet av Erik Nilsson Ranta

Tarantino gör storstilad comeback efter fiaskot Death Proof med en av sin karriärs absolut bästa filmer, en underhållande och heltokig skröna fylld av nazistslakt, underbara dialoger och ett himmelskt bra soundtrack



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy