Insidious

Filmen:
Om du råkade höra ett extremt gällt flickskrik i onsdags kväll som tycktes komma från ingenstans, så har du antingen väldigt konstiga kvällsvanor eller så var det bara mitt gallskrik som hördes när jag kollade på Insidious. Det var i en scen i mitten av filmen. När ett rött ansikte plötsligt uppenbarar sig bakom en karaktär samtidigt som volymen krämas upp till okristliga nivåer. Jag skrek så att stämbanden vibrerade i en halvtimme efteråt och mina grannar blev mest troligt både fundersamma och halvdöva på samma gång.

För mig var det den enskilt bästa höjdpunkten i en film som i övrigt mest är allmänt rutten på alla plan. Saw-skaparna Leigh Whannell och James Wan har tagit en klassisk spökhistoria med ett ont väsen som spökar och har sig för en stackars familj i deras hus - men lagt till en liten knorr på det hela. Det är inte huset som familjen bor i som är hemsökt, utan familjens unga son som ligger i koma, vilket givetvis försvårar deras försök att bli kvitt den elaka anden.

Insidious börjar småkusligt, men spårar snabbt ur när det blir så uppenbart att Whannell haft svårt att bestämma sig vilken typ av spökfilm han vill att Insidious ska vara. Det känns som att titta på tre filmer som kramats ihop till en enda. Ska det vara en traditionell spökhistoria med inslag som hämtade ur Poltergeist, en småsvamlig sådan med inslag som mest luktar Ghostbusters eller en semi-flummig berättelse där det barkar åt helskotta när man använder meditativa tillstånd för att låta själen resa i jakten på den läbbiga varelsen som hemsöker den stackars sonen. Patrick Wilson och Rose Byrne kämpar på i huvudrollerna, men det är liksom svårt att polera bort allt det skräp som Whannell kokat ihop i manusväg. Att skådespelarna överhuvudtaget klarar av att hålla sig för skratt är en bragd i sig.

Som tittare är det lite svårare att hålla tillbaka skrattet. Med undantag för scenen med det röda djävulsansiktet som fick mig att skrika som en liten flicka, så består nämligen skrämseln till mesta delen av konstiga syner som drabbar karaktärerna (barnspöken som springer omkring och fnissar, figurer med långa klor och gamla tantspöken med långt tovigt hår). Wan gör inte heller mycket för att bättra på bristerna, hans regiinsats kan enklast beskrivas som högljutt. Han tar chansen att vrida upp volymen maximalt i alla lägen som ges, vilket gör att det hela blir väldigt förutsägbart och tröttsamt redan efter ett par ljudexplosioner.

Och vad tänkte man egentligen när man bestämde sig för att låta ondingen i filmen se ut som ett hopkok mellan Darth Maul, Freddy Krueger och en gycklare? Insidious innehåller en riktigt otäck scen, men i övrigt är det här en av de larvigaste skräckfilmerna på mycket länge.

Bilden:
Här finns inte mycket att anmärka på. Bilden i Insidious är mycket bra med en ruggigt läcker skärpa där varenda liten detalj visas i sin fulla prakt samtidigt som svärtan imponerar stort med en avgrundsmörk ton som håller hög klass genom hela filmen. Det förekommer en del störande banding och bilden kanske känns aningen platt i vissa lägen (en av nackdelarna med att filma digitalt), men det är ingenting som stör en nämnvärt och helhetsintrycket är mycket bra.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även om Insidious aldrig når upp till några vettiga nivåer på skrämselfronten, så gör i alla fall ljudspåret sitt bästa för att höja stämningen. Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är fylld av underbara panoreringar som får en att kolla sig över axeln gång på gång med ett lätt panikslaget ansiktsuttryck samtidigt som det inte sparas på basen när det brakar loss i de mer intensiva scenerna. Dialogerna är hela tiden perfekt uppfångade och musiken likaså. Ett mycket bra ljudspår.

Extramaterialet:
Ingenting.