Everest

Filmen:
Regissören Baltasar Kormákur har lyckats med det omöjliga. Att få en film om ett gäng stackars satar som försöker överleva i de okristliga förhållandena uppe på Mount Everest när vädret slår om så pass illa att det blir en livs levande mardröm att överhuvudtaget öppna ögonen att kännas lika spännande som ett avsnitt av Äntligen hemma.

Jag förstår inte hur det överhuvudtaget är möjligt att misslyckas så fatalt med ett så pass tacksamt koncept som detta. Du har kyla, kraftiga vindar, lungproblem och i runda slängar 3985 andra livsfarliga saker som skulle kunna göra det spännande för tittarna - men varken manusförfattarna eller Kormákur verkar det minsta intresserade av något sådant, utan ångar istället på i vad som känns som fjolårets mest sönderklippta film. Här finns ett flertal scener med stora händelser som utspelas utanför bild eller avverkas så fort att han man knappt hinner reagera. Olyckor inträffar, folk dör och saker går åt pipan i största allmänhet, men fokuset läggs istället på att hoppa vidare till nästa scen och nästa bunt av karaktärer. "Jaha, är han död nu?" är en tanke som dyker upp gång efter annan, inte enbart på grund av det slarviga berättandet, utan också för att karaktärerna är så otroligt anonyma att det inte finns några känslomässiga insatser när döden väl knackar på.

Vi lär oss att en är brevbärare, en är journalist och Josh Brolin är en högljudd Texasbo - i övrigt är det inte mycket till karaktärsutveckling. Det gör såklart att skådespelarna inte har särskilt mycket att jobba med och även om samtliga gör det bästa av situationen, inte minst Jason Clarke som än en gång är med i en film som egentligen inte förtjänar hans medverkan, så blir det i slutändan mest bara anonyma och platta karaktärer man inte bryr sig det minsta om.

Everest misslyckas med såväl spänningen som den dramatiska biten då manuset varken bjuder in till några nagelbitande scener eller minsta tillstymmelse till vettiga karaktärspresentationer. Jag hade höga förväntningar innan titten, mycket beroende på att jag älskar den här typen av överlevnadsfilmer, men borde givetvis ha skruvat ner dessa avsevärt. För som det är nu, så står sig Everest som den i särklass största besvikelsen i år.

Hur kunde det gå så fel?

Bilden:
Bildmässigt är det en ren fröjd att titta på Everest. Här finns gott om starka färger som sprudlar av liv mot den tindrande snön och en härlig dynamik som under de allra mest höjdskräcksframkallande momenten har ett enormt djup som förstärker bilden avsevärt. Skärpan är bra och svärtan håller sig på riktigt höga nivåer genom hela filmen.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Det här spåret (mixat i Atmos) slår det mesta som kommit i ljudväg under de senaste åren och är en uppvisning i kraft och balans från första till sista stund. Kraften visar sig som allra tydligast när vinden piskar sig genom kanalmixen och karaktärerna får det allt jobbigare i mardrömsvädret, vilket gör att man känner sig på plats mitt i eländet, medan de lugnare partierna har en ljuvlig balans mellan dialogerna och små, små bakgrundsljud som knarrande snö som bara ytterligare förstärker närvarokänslan. Det här är snuskigt bra.

Extramaterialet:
Ett par featurettes om skapandet av filmen och ett kommentarspår med regissören.