American Pie: Reunion

Filmen:
American Pie (1999) var en frisk fläkt som skakade liv i de avsomnade high school- och collegefilmerna från 80-talet. De fem hormonstinna ungdomarnas envisa liggjagande med en mix av pubertal sex- och dagishumor, populärkulturella referenser och modern tappning bäddade för succé och filmen drog in sisådär två miljarder kronor till Universal Pictures. Givetvis triggade framgången uppföljare som American Pie 2 (2001) och American Pie: The Wedding (2003), alla med originaluppsättningen. Därefter följde en uppsjö mer eller mindre trasiga filmer utan originaluppsättningen där vi bland annat fick se Stiflers irriterande brorsa grisa runt.

Det är precis 13 år sedan vi såg dem i första filmen och det nalkas återförening, nu med originaluppsättningen igen. Jim, Oz, Kevin, Stifler, Michelle och Finch har alla växt upp (nåja) och lever inrutade liv. Jim och Michelle har skaffat sig en liten knodd som dessvärre tagit udden lite av kärlekslivet som de nu försöker hitta tillbaka till. Men nu när grabbgänget träffas igen kommer givetvis flaskan fram och livets stora frågor ska diskuteras, eller inte. Det blir otippat ett fylleslag med dråpliga inslag flera dagar i sträck. Same same men 13 år senare och med mer skägg ungefär. Jims pappa, numera frånskild som hängt med i alla filmer sen starten är också med på ett hörn när han ska börja dejta på sitt eget vis.

Tiden går och skämt som fungerade 1999 funkar inte riktigt idag. Efter ett decennium av skruvade realitysåpor på MTV och allt mer grövre skämt överlag i filmer ter sig de då vulgära skämten i American Pie idag som bara löjliga. Jag hade önskat att American Pie: Reunion hade växt med uppgiften och uppdaterat sin skämtarsenal för att åtminstone komma i nivå med Baksmällan, men icke. Den insikten saknas och det vevas på med samma skämt som för 13 år sedan. Det är klämda snoppar, tjocka tjejer, pruttar, bajs och bögskämt för hela slanten. Det känns synd då själva grejen med återförening hade kunnat göras hur rolig som helst med rätt folk bakom spakarna. Nu är den mest en nostalgisk tillbakablick som på sin höjd gör att man drar på smilbanden emellanåt. Vi får väl vänta och se om det kommer en 40-årsfilm år 2019.

Bilden:
Bilden i American Pie: Reunion är som i de flesta nya filmer ren och fin utan några större skavanker. Skärpan är bra och dynamiken godkänd men de har gjort något med färgerna för det blöder här och där och hudtonerna ser inte ut som hud. Petitesser i sammanhanget men ändå. Svärtan är bra och det blir aldrig grötigt. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-mixen i American Pie: Reunion är en dialog- och framtung presentation som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt. Dialogen är klar och tydlig filmen igenom trots allt som händer runtomkring. På ljudsidan är det främst LFE-spåret som utmärker sig med en överraskande rapp och tung härlig bas.

Extramaterialet:
Det bjussas på en hel del extramaterial till American Pie: Reunion. Först kommentators-spåret med regissörsduon Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som är någorlunda lyssningsvärd. Därefter har vi bland annat sju bortklippta scener och tretton förlängda, samt en gag reel. Småskoj framåt småtimmarna. Utöver det gödslas det friskt med kortare featurettes om pungslag och "Jim's dad".