Frank Hamer (Kevin Costner) lever det goda livet med en go pensionärskagge ovanför bältet, en snäll fru, tjusigt hus och en alldeles egen vaktgris. Pengarna flödar för paret men när ett erbjudande om att återanställas som en typ av Texas Ranger med uppdraget att panga ihjäl storrånarna Bonnie och Clyde kommer tänds det självfallet en eld i snutarslet på Frank.
30-talets Amerika är alltid underbart att se på vita duken då grabbmodet med bomullskostymbyxor, hängslen, skjorta och hatt är så jäkla snyggt enligt mig och det hela blir bara bättre när Hamer valsar in till den lokala kruthandlaren och köper in ett pickadulver-förråd som hade kunnat beväpna hela Gotland. Med det sagt har han allt han behöver: pistoler, en vägduglig och urtjusig Ford som han fick låna av frugan, en längtan till sitt förflutna där han burade in busar på löpande band som nu återfötts för en sista kupp - ett sista monsteruppdrag. Sista pusselbiten som ska på plats är bara en vettig partner och i sann Hollywood-anda är den nedkrökade gamle kraken ute i träsket (Woody Harrelson) självklart mannen för jobbet. Efter det obligatoriska övertygelse-spektaklet där flertalet nekanden sakta övergår till en överenskommelse dundrar de två gamlingarna ut på vägarna för att leta rätt på de ökända och erfarna snutmördarna tillika bankrånarna Bonnie och Clyde.
Det som sticker ut i The Highwaymen är Woodys extremt känslomässiga skådespel då han ska föreställa en person i klart underläge till den mer bestämda och tuffare Costner. Detta är förvisso roller som vi sett både Costner och Harrelson i tidigare men det hade varit en klar lögn att de inte fungerade extremt bra tillsammans med varsin spritrispig röst när de försöker att sätta sig in i ett snutkneg där omgivningen övertygar dem om att rutiner och teknologi har sprungit förbi dem sedan länge och rent fysiskt är de kanske inte riktigt gubbarna för jobbet. Hjärnan, med slug list och fultaktiker förmultnar dock saktare än biceps och det är precis på det sättet som gammgubbarna kommer att angripa det rent omöjliga uppdraget.
Costners och Harrelsons roadtrip genom de centralare delarna av Nordmamerika är underbart och detta tillhör skaran av de bättre rullarna som Netflix har pumpat ut. Dialogen är tung, dysterheten ligger alltid på i bakgrunden men samtidigt utan att The Highwaymen upplevs som en långdragen söndagsdepression. Spänningen balanseras vackert under den två timmar långa krimrullen då antagonisterna hela tiden känns inom räckhåll och när jag som tittare blir som mest frustrerad dunkar John Lee Hancock på med underbara scenval och ljussättning och framförallt ett piskande vasst soundtrack som bäddar ned mig djupt i stämningen. Besvikelsen landar på växelspelet mellan snutradarparet och den politiska ledningen som står som uppdragsgivare. Kathy Bates är en av mina favoritskådisar men det blir aldrig något större växelberättande som hade kunnat sätta ännu mer press på att uppdraget skulle gå i lås, eller bara någon scen där Bates får löpa amok och salivskrika Costner rakt i ansiktet med sitt höga känslospel.
Uppiggande nog så är inte slutet det där Holloywood-klassiska som jag hade förväntat mig utan istället ett överraskande och korthugget klimax som kommer få varenda övervåldstorsk att dra åt sig ett leende så läpparna spricker lite i mungiporna. Som sagt hade ett större växelberättande med mer politisk press gjort The Highwaymen ännu bättre men när Woody känslospelar så jäkla fint bredvid tegelväggen Costner är det svårt att inte tycka om Motorvägskarlarna sliriga väg fram mot de legendariska antagonisterna.