Dumbo

Filmen:
En del är så likt och en del är sig mycket olikt när den tecknade 1941-klassikern Dumbo görs om till en ny generation; borta är de pratande djuren i ett riktigt tillyxad visuell paketering som rymmer många spektakulära cirkusnummer och excentriska tivoligestalter à la Burton, men som i sin kärna är samma film om en storörad lill-elefant som flyger rakt in i publikens hjärta. Tyvärr är nya Dumbo en film som snabbt går på tomgång, som efter halva filmen - där ursprungsfilmen egentligen slutar - bäddar upp för en historia som helt saknar magi.

Det ska sägas att det är något uppfriskande att se den säregne Burton känna sig lite mer hemmastadd bland outsiders och dammiga cirkustält än med de där ohyggliga Alice-filmerna och som till skillnad från den slaviska Lejonkungen-versionen vi fick i somras och den katastrofala nyversionen av Skönheten & Odjuret lyckas kännas mer som en film med en egen röst, men samtidigt känns Burtons mörka sagodekor lite bortslösad på just Dumbo och rättfärdigar inte nyversionens existens. Detta för att de nya tilläggen och karaktärerna känns oinspirerade och klyschiga mer än något annat. Distanserad-pappa-som-hittar-tillbaka-till-sin-familj-historien har vi nog sett några gånger för mycket. Dessutom är huvudrollsinnehavaren Colin Farrell oväntat stel i rollen som enarmad krigsveteran och nöjespampen Michael Keaton är direkt fruktansvärd som filmens antagonist. De personlighetslösa barnen tar dock priset som de värsta skådespelarna, som tycks läsa ur plakat bakom kameran genom hela filmen. Åtminstone lyckas Danny DeVito stjäla till sig showen med sin naturliga gubbcharm och Eva Green är ljuvlig, trots den franska brytningen.

Det finns en bedårande historia undergrävd bakom alla cirkusspektakel, ändå, och den datoranimerade babyelefanten är riktigt söt, men mycket faller platt på grund dess barnslighet. Ja, det är en familjefilm, men behöver den verkligen vara så ytlig och uppenbart manipulativ? Ska man piffa upp en barndomssaga får den ju helst inte vara så förutsägbar och svartvit (något som dessvärre präglat alltför många Disney-produktioner nuförtiden) som denna film är, vilket gör att den äldre publiken snabbt tappar intresset. Tim Burton kramar ut så mycket som möjligt från en film som ursprungligen var knappt en timme lång och fyller ut två timmar med människodrama i vad som hade kunnat vara en något mörkare, något mer hjärtknipande - likt filmer från hans tidiga karriär.

Istället känns det som att nya Dumbo flyger i mål på det tryggaste viset snarare än att ta fler risker med grundmaterialet. Detta, och bristen på nyanser, gör att fantasirikedomen vi ser på skärmen snabbt blir påklistrad och tråkig. Lite som när Danny DeVito ger Farrell en tygarm, förbjuder Dumbo från att få champagne och påminner tittaren om att "freaksen" i hans familjevänliga cirkus bara är på låtsas: det hela är så hårt kontrollerat, så uttryckslöst och så tämjt att det inte rymmer någon som helst fantasi längre. Ge Burton en Familjen Addams-film istället, vetja.

Bilden:
Mycket av filmen sätts i skugga och färgtoningen är medvetet urblekt, men toner på huden känns påtagliga och texturer på tyg och tält bjuder på mycket detaljer i en, för övrigt, väldigt mjuk bild. I synnerhet Dreamland är spektakulär att skåda, även om många av dessa miljöer ser lite väl digitala ut och den obligatoriska Pink Elephant-sekvensen poppar ur rutan. Filmen har bildformatet 1.85:1

Ljudet:
Dolby Digital Plus-spåret låter hyfsat bra och dialoger i alla dess former är väldigt klara, men som med många andra svenska Disney-utgåvor känns just ljudet lite väl klent och saknar den där surroundkänslan som ska omge rummet när cirkusparaderna väl drar igång. Den svenska dubbningen är också hyfsat professionell, men det engelska spåret är såklart att föredra.

Extramaterialet:
Det finns gott om bonusmaterial för den som vill veta mer om filmens skapande och dess förhållningssätt till källmaterialet, men det mesta är väldigt standard. Bästa inslagen är förmodligen Built To Amaze som visar upp kulissarbetet och The Elephant in the Room som kretsar kring digitala Dumbo. Sedan följer klassiska inslag såsom bortklippta scener, bloopers, ett klipp som räknar upp alla referenser till originalfilmen, några korta intervjuer med skådespelarna/skaparna och Arcade Fires cover på Baby Mine. Ingenting jättemärkvärdigt, men väl presenterat.