The Witcher (Netflix)

Filmen:
En häxkarls liv är tämligen enkelt: slakta monster, samla slantarna, samlag och upprepa rutinen dagen därpå. Visst, då och då blir man förgiftad, man stenas på daglig basis och blir världens syndabock av precis allt och alla (minus kvinnor som gillar att gissa hur han fick sina ärr). Att inte behöva binda sig till något är en rätt lockande tanke, befriande nästan. Men om ödet kallar - ett fras du definitivt behöver vänja dig vid - måste man besvara ropet, som i detta fall innebär att Geralts öde fläts samman Ciris desperata flykt från Nilfgaards klor.

Det ska sägas att jag har varit hyfsat skeptisk till serien, som här försöker fylla ut Game of Thrones plats efter att ha lämnat tronen. Det börjar också något traggligt, då mycket exposition måste levereras via platt dialog för att driva handlingen vidare, vilket inte alltid sköts så där jättesnyggt. Ändå vill jag påstå att jag, halvvägs in i säsongen, känner jag mig mycket imponerad. Överraskad av hur väl Andrzej Sapkowskis märkliga medeltidsvärld fungerar i TV-format. Henry Cavill är som väntat strålande som Geralt of Rivia, som här har tagit tydlig inspiration från Witcher-spelen och fångar karaktärens härligt torra karisma. Han rör sig, grymtar och ser ut som den monsterdräpare vi har lärt oss att älska. Även Anya Chalotra visade sig vara en mycket bättre Yennefer än vad jag först befarade, som med kaxighet och ett eldigt driv gör både Geralt och oss tittare besatta av att följa hennes karriär som hovshäxa.

Säsongens absolut bästa avsnitt, avsnitt 3, innehåller allt som Witcher-älskaren begär: spektakulära monster, ohyggliga förbannelser och ond bråd död. Även avsnitt 4, där Yennefer flyr från en envis lönnmördare och Geralt är med om världens bästa bröllop, är vansinnigt underhållande och sätter tonen perfekt. Här blir skillnaden mellan Game of Thrones och den polska fantasyvärlden också som tydligast, då The Witcher omfamnar sina fånigare sagoelement med sådan självsäkerhet att man inte kan göra annat än att helhjärtat välkomna allt som "Överraskningens Lag" eller "Ödets nyck" heter. Det är med andra ord lätt att fastna för denna underbart definierade och fantasifulla värld. Dess "campiness"-nivå är alltså precis lagom.

Tyvärr håller inte resten av säsongen lika starkt. Episod 6, som introducerar fanfavoriten Borch Three Jackdaws, är riktigt risigt (här sparade man minsann på budgeten också) och episod 7, som mest spelar upp samma scener från pilotavsnittet, avslöjar mest hur ogenomtänkt episodstrukturen är i grunden. Det är alldeles för rörigt och spretigt för sitt eget bästa, vilket gör att de tre storytrådarna - Ciri, Geralt och Yennefer - mest klumpar ihop sig med varandra, snarare än att knyta en sammanhängande säck. Stackars Ciri är den som lider mest av detta förvirrande upplägg, som kastas åt sidan på jakt efter sitt öde och som mestadels fastnar med mindre intressanta karaktärer.

När hon exempelvis hamnar hos dryaderna (som känns tagna ur något Stargate-avsnitt) börjar man inse att hennes historia inte kommer att röra på sig förrän slutet av säsongen och allt som händer däremellan sänker mest tempot än något annat. Freya Allan får med andra ord inte mycket att göra. Detta gör att narrativet aldrig blir så tungt och drivet som man egentligen hade önskat, det blir alldeles för tunt mot slutspurten. Med det sagt tycker jag att Geralts och Yennefers kapitel i sig fungerar väldigt bra. Några av seriens höjdpunkter är att se Yennefer hinna ikapp Geralts historia och jag gillar att man köttade ut trollpackans förflutna, som i en Hogwarts-aktig häxskola upptäcker sitt sanna jag bakom den förvrängda ryggraden.

Jag gillar också att varje avsnitt är uppdelat som ett av Geralts många äventyr, vilket ger serien en skönt lättsam äventyrskänsla som inte måste maratonkollas - man kan gott stanna upp och njuta av de godsaker som varje avsnitt har att erbjuda. De första Witcher-böckerna är ju mest en bunt historier, så jag uppskattar egentligen att man försöker vara så trogen förlagan som möjligt - även om det också innebär att man faktiskt offrar en hel del fina detaljer från böckerna. Förhoppningsvis lyckas serieskaparna känna sig mer bekväma med källmaterialet nu när vi tycks lämna det hoppiga berättandet och de omkullkastade tidsskillnaderna.

I det stora hela är den första säsongen av The Witcher en något ojämn historia som lider av flera tempoproblem och expositionsdumpningar som kan skrämma iväg tittare som inte alls är bekanta med häxkarlens eskapader. Samtidigt är serien svår att stå emot: det är snyggt, rått, snuskigt, naket och brutalt roligt. I skrivande stund vill jag egentligen bara se mer: mer av Nilfgaards hotfulla närvaro, mer monstermys, mer trolleri, mer världsbyggande, mer politiska konflikter. Fans till antingen böckerna eller spelen kommer att få en kick av detta, medan mindre insatta kommer mest troligt att känna sig lite vilsna.