Gemini Man

Will Smith spelar yrkesmördaren Henry Brogan, en man med en gudabenådad skicklighet i att släcka liv. Efter ett utfört mordkontrakt ombord på ett skenande tåg ifrågasätter dock den vanvettigt effektive men numera ålderstigne torpeden sina egna insatsförmågor och börjar istället överväga att kassera in pensionsbidraget. Ur det tomma intet dyker plötsligt en maskerad, tungt beväpnad ungtupp upp och sätter en rejäl käpp i hjulet för pensionsplanerna. Henry tvingas på flykt undan ett bekant ansikte som verkar ligga två steg före i varenda avseende och inser snart att det kan röra sig om gamla arbetsgivare som vill se honom dödad. Trots att tillit inte är en ovedersäglig impulskänsla hos den väderbitne elit-yrkesmördaren, så bestämmer sig Henry ändå för att ta hjälp av en hemlig agent Danny Zakarewski (Mary Elizabeth Winstead) och en gammal bekant Baron (Benedict Wong) för att avtäcka härvan bakom "Gemini".

Det har nu dessvärre blivit ett antal år sedan Will Smith bjöd på någonting aktningsvärt sett till hans relativt breda filmgalleri. Jakten På Lycka, med sonen Jaden, är nog den sista filmen jag åkallar som gav mig genuin njutning och därefter har den gamle Philadelphia-bon nästintill endast medverkat i usla till medelmåttiga filmproduktioner under nu snart 14 år. Ang Lees Gemini Man är dessvärre inget undantag i bemärkelsen, alls. Snarare ännu en i raden av illa skrivna sience fiction/action-smörjor som inte ens fungerar på de mest fundamentala aspekterna. Produktionsvärdena är förvisso höga, och Lee bjuder på några fränt filmade jaktscener, men det hela känns så fruktansvärt överproducerat och tondövt att det för det mesta bara tråkar ut. Spänningsfaktorn uteblir totalt då det går att lista ut händelserna långt i förväg (slutet också, för den delen) och efter ungefär en halvtimme vill man bara snabbspola hela eländet. Det absolut enda som ger en lite behållning är Will Smiths fullständigt vedervärdiga motion capture-ansiktsmodellering som stundtals är helt förbryllande, löjeväckande transparent. I början ser det bra ut, i tillfällen. Smith-junior är förklädd, i ständig rörelse och snabba klipp, där kameran är mer översiktlig än fokuserad, döljer effekten ofta väl. Det funkar, acceptabelt. Därefter kommer dock flera långa tagningar, med flera närbilder, som tyvärr pajar allt. Illusionen faller som sten i havet och jag kan inte längre ta filmen på allvar.

Vidare känns karaktärerna endimensionellt lövtunna och häver för det mesta bara ur sig en massa krystad exposition och tramsig sentimentalitet. Clive Owens storskurk känns som tagen från dålig nittiotals-film och känns aldrig någonsin det minsta hotfull eller intressant. Benedict Wong spelar återigen en Marvel-comic relief och försöker ofta lätta upp stämningen med "dråpliga" kommenterar men känns ärligt talat mest bara fruktansvärt enerverande. När karaktären plötsligt bara försvinner ur filmen lägger jag inte ens märke till det förrän mot slutet av filmen, vilket i det här fallet är helt hysteriskt. Sen har vi Smith i sin dubbelroll. Med en påtvingat hemsk ledsen-hundvalp-uppsyn samt alltid tåriga ögon, något han har kört med sedan Seven Pounds och som här smälter ihop lite extra illa med det ohyggliga motion capture-arbetet, frambringar Smith mest bara gapskratt hos mig. Det blir överspel och ansträngd falsk mimik i båda rollerna och det lyfts heller inte av det miserabelt förutsägbara manusarbetet. Actionpartierna bjuder på lite ögongodis med hyfsat koreograferade slagsmål men det blir återigen mest distraherande så fort digital-Willie dyker upp. Angs regi saknar också all form av energi och det känns som att karln går på autopilot. Gemini Man känns i slutändan som en misslyckad hopkok av Looper, Bourne Identity och 6:e Dagen som man gör bäst i att undvika, helt.

Bilden:
Det är så bra att bakgrundskulisserna ser fejkade ut. Bilden i Gemini Man är så nära referensmaterial man kan komma och bjuder på en sanslös detaljrikedom med tonvis av detalj vart än man kastar blicken. Porer och ansiktshår är notabelt detaljerade, precis som rynkor. Färg- och skuggsättningen är smakfull, full av nyanser, och det finns en klinisk renhet i bilden under hela filmen som verkligen imponerar. Bildformatet representeras i 1:85:1 så du slipper alltså de svarta kanterna.

Ljudet:
Vi får ett strålande, kraftigt Dolby Atmos-spår som skakar om hela huset under actionpartierna. Kanal-separationen är omfattande och dynamisk, med en suverän explosivitet som verkligen kastar sig över hela rummet. Musiken är ofta närvarande i surroundhögtalarna och samspelar oerhört bra med den tunga basen, vilket jag alltid uppskattar i spektakelfilm. Dialogen hörs fint och utan problem.

Extramaterialet:
En hel timme bonusgodis i form av borttagna scener, bakom kulisserna-dokumentärer och en alternativ öppning till filmen - finns att tillgå för den som är intresserad.