Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

No Time To Die

Daniel Craigs svansång till den brittiske agenten är underhållande, men svajig och seg. André berättar vad han tycker om den kraftigt försenade Bond-rullen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

En missbildad skurk, en avlägsen mystisk ö, häftiga gadgets, nakna kvinnoryggar, kvicka oneliners, snabba biljakter och spektakulära actionsekvenser finns där. Det är ju i princip allt man kan önska sig från en Bond-film. Allt finns där i No Time To Die... förutom Bond-andan. Elegansen, fräckheten och den där glimten i ögat, som ofta har definierat spionens bästa stunder, har bleknat bort i den mer Bourne-influerade Bourne-eran. Sedan den senaste Casino Royale-tolkningen har man satsat på att förnya filmhjälten från grunden, men nu när vi har nått mållinjen känns Flemings agent tröttare än någonsin.

No Time To Die är en fortsättning på Spectre, men agerar mest en repetitiv och utdragen epilog. Filmens längd på två timmar och 40 minuter känns av ungefär en timme in och det blir snart tydligt att historien absolut inte behövde vara så här lång. Den nya skurken behövde absolut inte lura i skuggorna så länge. Det börjar spännande dock, där gamla barndomshemligheter och Spectres fortsatta terror gör sig påmind och Bond försöker börja om på ny kula tills ett nytt, farligare hot uppenbarar sig. Regissören Cary Fukunaga vet uppenbarligen hur man sätter ihop en visuellt tilltalande film och jag gillar hur No Time To Die långsamt men säkert börjar knyta säcken genom att binda ihop föregående filmer.

No Time To Die
Den snötäckta introduktionen i de norska skogarna är spännande, men historien tappar vikt ju längre filmen pågår

Problemet är dock att Spectre redan kan stoltsera med den bedriften. Det var forcerat och styltigt när det begav sig, men i ärlighetens namn kändes Spectre som ett betydligt mer värdigt avslut till Craigs filmserie än No Time To Die. Den nya filmen är tänkt att vara den ultimata hyllningen till Bonds många, exotiska äventyr, men jag kan inte heller låta bli att känna att det här inte var det mest passande sättet att säga farväl till filmbritten på. Jag är bara inte såld på sättet som Fukunaga skakar martinin, i ett försök att göra något nytt av det klassiska Bond-receptet. Resultatet? En Bond-film som dessvärre saknar originalitet.

Det ska sägas att jag faktiskt gillade nystarten i Casino Royale när det begav sig och jag tycker att den nya Bond-erans bästa stund heter Skyfall, där Craig - som jag tycker har varit en gedigen Bond hittills - gjorde sitt yttersta för att ge Bond sin egen dimension, både framför och bakom kameran. Skyfall gav karaktären en bakgrund och Spectre gav spädde ut det hela med en fosterbrorsa. I No Time To Die finns det ingenting nytt att säga om 007. De nya karaktärerna - särskilt Lashana Lynch kaxiga agent och en parodisk rysk vetenskapsman - tillför ingenting till svansången och Rami Maleks plågade superskurk blir påfrestande så fort han introduceras som Bonds mörka spegelbild. Något som dessutom redan har gjorts mer än en gång i Craigs filmserie!

No Time To Die
Léa Seydoux tillför en mänskligare relation till Bond, där filmskaparna har försökt bryta sig ur Bond-brudsmönstret

För att vara en film som kretsar kring hemligheter och det förflutna är det också otydligt vad det tillför till filmen. Det märks att produktionen har varit något tumultartad när så många olika trådar från fyra-fem olika manusförfattare knyts ihop i ett försök att göra Craigs farväl så storslaget som möjligt, men gäspningarna blir dessvärre otaliga fram till den explosiva finalen. Actionscenerna, som återigen håller hög klass, blir snabbt tjatiga tack vare filmens längd och inte ens Hans Zimmers stråkar lyckas väcka något hos denna Bond-fan. På tal om musik står ju Billie Eillish för introsången, som jag förmodar lyckas reflektera filmens blekhet i sin sömnighet?

Den som älskar Craigs filmserie kommer mest troligt att underhållas kungligt av actionfesten. Visuellt sett älskade jag exempelvis antagonistens japanskryska högkvarter, men mycket av det jag uppskattade med den 25:e Bond-filmen stannar mest på ytan. Jag hade faktiskt hoppats på betydligt mer, särskilt med tanke på att det är Craigs sista prestation som den älskade spionen. No Time To Die är nämligen överseriös och humorlös i sitt tafatta försök att modernisera och uppdatera en filmhjälte som filmskaparna anser sitta fast i det förflutna. Precis som hemlighetsmakeriet i filmens intrig leder det dessvärre ingenstans och när eftertexterna rullade kände jag mig rätt så apatisk till hela upplevelsen. Synd. Förhoppningsvis tar filmskaparna nya, fräscha tag med nästa Bond-skådis.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Det är mest rört än skakat när Craig tar farväl av Bond i en fläskig, men tjatig actionrulle
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

No Time To Die

No Time To Die

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Daniel Craigs svansång till den brittiske agenten är underhållande, men svajig och seg. André berättar vad han tycker om den kraftigt försenade Bond-rullen...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy