Bristande bevis

Sir Anthony Hopkins är en läskig jävel. Det bevisade han inte minst i rollen som Hannibal Lecter, då han i samma stund som han berättade att han skulle ha en gammal vän TILL middag blev en global synonym till ondska och obehag som få andra lyckats med tidigare. I rollen som Theodore Crawford, hans karaktär i Bristande bevis, blir det dock inte riktigt samma effekt trots att Hopkins även denna gång spelar en synnerligen obehaglig individ.

Crawford är en kylig och beräknande människa som en kväll skjuter sin fru i huvudet och sedan erkänner detta för polisen som stormar huset. Så det är raka vägen till fängelse utan att passera gå? Inte direkt. Crawford har planerat allting in i minsta detalj och när den unga åklagaren William Beachum tror sig få en lätt match i domstolen upptäcker han snabbt att Crawford inte är att leka med. För ju längre rättegången fortskrider, ju tydligare blir det att Crawford har tänkt på allt och det verkar som att han lyckats med det perfekta brottet. Beachum är dock inte beredd att ge upp och tänker göra allt som står i hans makt för att sätta dit Crawford. En till synes omöjlig uppgift.

Bristande bevis är en härligt komplex och twistfylld film där man hela tiden bör vara på helspänn för att verkligen hänga med i svängarna. Hur har egentligen Crawford lyckats med sitt brott? Varför räcker inte hans erkännande för en fällande dom? Se till att lägga märke till smådetaljer och du kanske har en chans att lista ut svaret innan Ryan Goslings åklagarkaraktär hinner göra det. Bristande bevis vinner många poäng på sitt välskrivna manus som hela tiden skiftar mellan att i ena stunden vara stillsamt klurig till att sen bli riktigt spännande. Många scener i en rättegångssal förekommer dock och kommer med största sannolikhet avskräcka folk som direkt gör antagandet att rättegångssal är lika med träsmak i arslet på grund av tristess. Men så är det absolut inte. Bristande bevis blir aldrig tråkig trots långa stunder i en domstol där dialogen många gånger är det enda som för spänningen framåt.

Regimässigt är det ett gott hantverk, men med ett lite väl reklamliknande foto på sina håll. Tänker då främst på vissa bilscener där man bara väntar på att någon reklamtext med kostnadsförlag ska dyka upp mitt i bilden. I övrigt sköter sig Hoblit väl och hans personregi kan man inte klaga på. Fast å andra sidan är det svårt att misslyckas med en sån här ensemble. Hopkins kan i och för sig göra den här sortens roller i sömnen vid det här laget, men det är ändå beundransvärt att han kan spela så fruktansvärt svinaktig att vi tittare börjar hata honom redan från första stund. Som motpol till Hopkins obehagliga karaktär finns Gosling som i vanlig ordning gör en alldeles förträfflig insats. .

Om det finns något att klaga på i Bristande bevis, så är det främst scenerna på sjukhuset och några kärleksinslag som känns ganska klyschiga och föga intressanta (då hade jag hellre sett fler svettiga scener från domstolen istället för larviga inslag med poesiuppläsning och annat elände). Annars tycker jag är det här är en riktigt bra thriller som visserligen kräver lite av tittaren, men som betalar tillbaka genom spänning, duktiga skådespelare och ett välskrivet manus som gång på gång överraskar en genom sina knorrar. Inte minst i slutändan av filmen. Bristande bevis är ingen perfekt film, men tillräckligt bra för att jag ska kunna dela ut en hyfsat stark 8:a.

DVD-produktionen bjuder på en bildkvalité som inte kommer göra någon besviken (om man nu inte ogillar en läcker skärpa och avsaknad av smuts och grynigheter) och ett ljudspår som mullrar på då det behövs, men som mestadels ligger på en ganska sansad nivå där den fyller sin funktion och inte så mycket mer. Extramaterialet består av borttagna och alternativa scener samt en trailer. Tilläggas bör att personen som skrivit sammanfattningen på fodralets baksida inte verkar ha haft någon riktigt koll på karaktärernas namn i filmen och har därför bland annat döpt Goslings karaktär till Willy Slochum. Bra jobbat.