Bröderna Grimm

När Terry Gilliam återvänder till filmandet efter sju års frånvaro förväntar man sig en högtidsstund utöver det vanliga. Vi talar trots allt om Monty Python-legendaren och mannen bakom pärlor som Brazil och Fear and Loathing in Las Vegas. Här ger han sig på ett matinéhopkok av bröderna Grimms sagor. Eller Bröderna Grym som jag brukar kalla dem med tanke på de ibland ganska morbida berättelserna. Matt Damon och Heath Ledger spelar bröderna som i 1800-talets Tyskland försörjer sig som lurendrejare och drar från stad till stad för att utrota monster och annat oknytt som hemsöker vidskepliga bönder. Kruxet är bara att de själva fejkar alla monster, därav förvåningen när de i en skogsby stöter på patrull i form av vad som faktiskt verkar vara äkta vara.

Gilliam väljer att göra ett referens-potpurri av olika Grimm-sagor istället för att hålla sig till en berättelse. Ett mindre klokt val eftersom handlingen blir plottrig och berättandet haltar när manuset blir för snårigt för sitt eget bästa. Bröderna Grimm känns lite som en urlakad kompromiss mellan filmbolaget och Gilliam även om den gode Terry sin vana trogen hittar ett eget anslag och går sin egen väg oavsett filmiska trender. I den här typen av äventyrsmatiné brukar det bli skådespelarna som får dra det tunga lasset för att pumpa in underhållningsvärde. Matt Damon och Heath Ledger är kompetenta skådespelare men väldigt långt från några personliga favoriter i min bok. Duon gör det mesta rätt; skämten kommer med jämna mellanrum och kontrasterna mellan de bägge brödernas personligheter känns också som något man kan köpa. Men det saknas hjärta i agerandet och därmed får trovärdigheten sig en törn. Istället blir det den för mig okända skådespelerskan Lena Headey som går in och rör runt lite i grytan i rollen som en av invånarna i den hemsökta byn. Och Peter Stormare naturligtvis som gör ytterligare en excentrisk roll att lägga in i sitt välfyllda CV.

Det råder inget tvivel om att man utan större bekymmer kan slå ihjäl två timmar framför Bröderna Grimm, eller 1800-talets Ghostbusters om man så vill. Och de Sleepy Hollow-aktiga miljöerna blir man förtrollad av vare sig man vill eller inte. Men på det stora hela är detta något av en besvikelse med tanke på mina höga tankar om Gilliam som regissör.